Tankesmedjan
Movium

Vem kan göra vad på torget?

Publicerad: torsdag 8 september 2022

Senast ändrad: onsdag 29 mars 2023

Foto chefredaktör Titti Olsson illustration av torgmiljö.
Illustration: Hanna Eliasson

Tidskriften STAD:s chefredaktör Titti Olsson reflekterar över torg och hur vi beter oss.

Torg är kanske det mest urbana man kan tänka sig – inget torg utan en stad, stor eller liten spelar ingen roll, och ingen stad utan åtminstone ett torg, gärna stort. Torget och staden lever i symbios med varandra.

Det finns två torg där jag sett folk sitta och ligga ner på marken: på Stortorget i Lund och på Piazza del Campo i Siena. En jacka utbredd på granitstenarna i Lund, ett par tjejer som sitter där och pratar. En luvtröja utbredd på det rödfärgade markteglet i Siena, en hand över pannan till skydd från solen, slummer, strax intill en mängd andra personer som också sitter och ligger på den sluttande marken: det är så man gör här. Hur kommer det sig? Varför just här och inte på torget i, säg Arvika?

I ett examensarbete i landskapsarkitektur framlagt vid SLU 2005, med titeln Mind the gap, undersökte studenterna vad som ansågs tillåtet att göra i det offentliga rummet genom att testa sig fram i en rad olika städer. De tog bland annat med sig duk och picknickkorg och slog sig ner på olika torg, ibland bara en bit bort från någon uteservering, och i gathörn. Hur reagerade folk, ville de veta. Vad anses som ett normalt och acceptabelt beteende i det offentliga rummet? Vem får och förväntas säga och göra vad – och var? Reaktionerna blev inte så starka, visar exjobbet. Studenterna var unga, kanske valde de också städer där vanan att möta olika människor och toleransen för olika beteenden är större än på mindre orter.

Stortorget i Lund var länge en stor, öppen och ”tom” plats. Nu är det många år sedan jag såg någon slå sig ner på stenarna där – och när det hände var det bara unga människor. En restaurang med en stor, inglasad uteservering har fått ta stor del av ena sidan av torget i anspråk på ett helt annat sätt än för kanske tio–femton år sedan. Jag tror att det spelar roll.

Lite längre bort på torget fanns under hela sommaren också en annan plats dit folk kunde söka sig: en sandstrand med solstolar under parasoller. Där kunde man slå sig ner, med sin bok och sin kaffetermos, sina egna kakor och medhavda mackor och sitta i timmar och sjunka in i sig själv eller spana på stadslivet på torget.

Men precis som med bänkarna som alltid finns där, där man också kan slå sig ner utan att behöva betala för sig, vilket är en god gest i sig, vände sig alla stolar åt ett och samma håll: ut mot torget. Man skulle sitta där och vara som en slags publik, riktad mot något som kunde ta plats på torget, om så bara människor som passerade. Stortorget är trots allt mycket av passage, kantad av en genomgående gata och stråk där många, gående och cyklande möts. Torget har, som så många liknande platser, uppstått i en vägkorsning, som handelsplats. Men en sandstrand? Vad gör den egentligen mitt i en stad utan anknytning till vatten? Det blir mest till ett lösryckt designelement och som sådant inte heller ett unikt tilltag i en svensk stad.

Torget är en arena, den som tar plats där placerar sig själv i fokus. Vad skulle hända om jag, en kvinna 60 plus, skulle ta med mig några stolar och ett bord och följa upp idén i Mind the gap och ta plats mitt på torget, iscensätta något – bjuda in min bokcirkel, kanske? Vad skulle man tro? Skulle någon säga något om ett inte helt ungdomligt gäng utan damer i övre medelåldern? Tro att det var gatuteater, en happening? Skulle det vara tillåtet? Skulle vi få publik, rent av sällskap?

Kanske kommer det en liten rapport i STAD. Vem vet?

TITTI OLSSON, Chefredaktör STAD