Tankesmedjan
Movium

Värdet av publika rum

Publicerad: måndag 12 september 2022

Senast ändrad: onsdag 29 mars 2023

Människor vattnar skyskrapor. Illustration.
Illustration: Hanna Eliasson

Enligt Världsbanken lever idag 30 procent av världens befolkning i informella bosättningar. Går det att skapa publika rum i dessa socialt utsatta och sårbara miljöer, funderar Caroline Dahl.

Den argentinske arkitekten Max Rohm är verksam som professor vid universitetet i Buenos Aires. Tillsammans med kollegor och studenter från universitetet i Buenos Aires och andra lärosäten och institutioner har han erfarenhet av att arbeta med informella bosättningar, särskilt med frågan om vilka effekter etablerandet av publika rum kan få i sårbara urbana situationer.

Max Rohm berättar om ett samverkansprojekt som pågick under en femårsperiod då det byggdes publika platser i området Villa Tranquila, en informell bosättning längs floden Riachuelo, i kommunen Avellaneda i sydöstra Buenos Aires. Hur ska man kunna förstå de begränsningar som samhället genom den informella staden lägger på personerna som lever och uthärdar de knappa levnadsbetingelser som råder där? Går det över huvud taget att skapa och upprätthålla offentliga platser under sådana förhållanden? Det är funderingar som dessa som böljar fram och åter i mitt och Max Rohms samtal.

När vi samtalar dyker en text skriven av den amerikanske politiske filosofen Benjamin R. Barber upp i mitt medvetande. Barber, som är mest känd för sitt arbete kring deltagandedemokrati, publicerade 2002 en avslutande essä med titeln The City as Democracy’s Forge i antologin Out of Ground Zero: Case studies in Urban Reinvention. I essän utvecklar Barber en klassificering av arkitektur som verktyg i utvecklingen av demokratiska stadsrum.

Klassificeringen tar fasta på framväxten av olika samhällsskick, från det grekiska polis till tidiga, spontant uppkomna städer och vidare till nationalstatens demokratiska rum och mer sentida samhällsformer som förorten och den globala staden. Barber beskriver vilka sociala rum och byggnader som definierar de olika samhällsskicken, vilken förvaltningsmodell och ekonomisk modell som tillämpas samt vilken människosyn som tar sig uttryck i dessa demokratiska rum. Välkända begrepp som dyker upp är filosofen Ferdinand Tönnies kategorier Gemeinschaft, en samhällsstruktur baserad på personliga relationer och gemenskap, och Gesellschaft som snarare motsvarar en institutionaliserad gemenskap genom samhällets försorg. Barber beskriver också rumsliga element som agoran, vägkorsningen, boulevarden och shoppingcentret.

När man 20 år senare tittar tillbaka på Barbers essä är det förvånande att upptäcka att den informella staden inte nämns i texten eller är en del av klassificeringen. Enligt Världsbanken lever idag 30 procent av världens befolkning i informella bosättningar, bostadsområden där invånarna lever utan självklar offentlig service som elektricitet, vatten och avlopp. Individuell besittningsrätt till mark eller bostad saknas.

Tillkomsten av informella bosättningar i Argentina är resultatet av en migration till större städer från omkringliggande landsbygder och mindre tätorter. Orsaken har varit teknisk utveckling under efterkrigstiden som omstrukturerat lantbruket och skapat färre arbetstillfällen. Till städerna nyanlända människor hade inte råd att köpa en bostad. Eftersom det inte fanns någon fungerande allmännyttig hyresmarknad tog man helt enkelt saken i egna händer och började bygga egna bostäder på underutnyttjad privat och offentligt ägd mark. Situationen förvärrades av Argentinas instabila ekonomi med återkommande ekonomiska kriser. Idag bor 20 procent av invånarna i Buenos Aires storstadsområde i informella bosättningar.

Max Rohm berättar att runt 2003–2004 började kommunen i Avellaneda arbeta med en stadsutvecklingsplan för Villa Tranquila som fokuserade dels på uppförandet av bostäder, dels på strategier för att hantera urbant vatten. Jag frågar honom om planen innehöll strategier också för publik plats och får till svar att den inte gjorde det. Publika platser anses, varken av kommunen eller invånarna, vara ett elementärt behov – inte som tak över huvudet eller tillgång till vatten, elektricitet och kollektivtrafik, vilket planen prioriterar. Dessutom genererar bostäder fastighetsvärden vilket man från kommunens sida vill motverka. Kommunens avsikt är att med konventionella angreppssätt annektera informella områden som en del i förvaltningen av den formella staden.

Det stod klart för forskarna att kommunens kunskap om det sociala livet i området var begränsad, liksom om vilka platser som uppskattades av de boende. Man lät därför en grupp lokala och internationella studenter kartlägga platsen. Reaktionerna från områdets invånare var positiva och de delade öppenhjärtigt med sig av sina tankar och erfarenheter.

En idé väcktes om att etablera publika platser som ett nätverk på övergivna fastigheter längs stråk som var väsentliga i vardagen för de boende och som med fördel också gränsade till existerande kulturella och kommersiella anläggningar. Programmen som skulle prioriteras skulle fokusera på lek, sport och platser för återhämtning, särskilt med äldre i åtanke. En av dessa platser, Vicente Lopez Plaza, anlades genom en samskapande process där invånarna bidrog med allt från att definiera platsens program och gestaltning till själva genomförandet.

Har det publika rummet visat sig bidra med något värde i området? Ja, Max Rohm menar att invånarna har hittat en trygg plats i sin vardag. Platsen har blivit bättre tack vare att barn och deras lekaktiviteter fungerar som katalysatorer för att bygga gemenskap, något som är ovanligt i områden som detta. På en annan nivå har projektet gett invånarna stadsrum som vanligtvis är förunnat den formella staden. Man har fått möjlighet att själv uppleva och förstå potentialen av sådana rum. På så sätt blir skapandet av publika platser en manifestation av alla medborgares rätt till staden, oavsett var man bor, här genom att dessutom erbjuda rum för möten genom lek, sport och fritidsaktiviteter.

Idén om det publika rummet föddes i den moderna 1900-talsstaden och blev väsentlig för dess invånare som den kanske viktigaste rumsliga representationen för allas rätt till staden. Max Rohm menar att frågan om att införliva informella bosättningar som en del i det urbana också är relaterad till detta faktum. Om man kan acceptera informella bosättningar som ett uttryck för stadstillväxt skulle det publika rummet kunna vara ett verktyg för att påbörja integrationsprocesser av informella bosättningar – eller socialt sårbara områden som man också kan kalla dem – i ett större stadssammanhang.

Det är viktigt att områdena snabbt blir bättre platser att leva i, poängterar Max Rohm. För trots att informella bosättningar därmed skulle kunna ses som ett övergående skede i en samtida stadsutveckling kommer de att finnas kvar under överskådlig tid.

OM PROJEKTET
Projektet Urban Interrelations initierades av Flavio Janches och Max Rohm, både från universitetet i Buenos Aires i samverkan med boende i området Villa Tranquila, kommunen i Avellaneda och studenter och lärare från Harvard GSD. Syftet med projektet var att utveckla en metod för att tillskapa publika rum i informella bosättningar. Målet är att metoden ska kunna vara användbar också för andra socialt sårbara områden runt om i världen.

PROJEKTETS METOD

1. Välj en lämplig plats
Lär känna platsen och lokalsamhällets aktörer så att platsen kan bli del av den formella stadsstrukturen (jämförbart med tillfällig respektive permanent plats).

2. Interagera med invånare och andra aktörer som arbetar med platsen
För att skapa acceptans för genomförande och förvaltning.

3. Utveckla kunskap genom akademiskt arbete
Odla nya idéer och angreppsätt i praktiken och akademin och dra nytta av den unika och öppna relation som kan uppstå mellan studenter och invånare.

4. Ta fram hypoteser och riktlinjer för gestaltningsarbetet
Identifiera specifika förutsättningar på platsen som måste beaktas i gestaltningsprocessen.

5. Föreslå projekt som tar i anspråk hela platsen men som kan bli genomfört stegvis
För att bibehålla förståelsen för behovet av att integrera hela området.

6. Definiera en process för genomförande och förvaltning
Så att en känsla av tillhörighet kan skapas hos områdets invånare vilket säkrar att platsen består över tid.

CAROLINE DAHL