När vi argumenterar för att involvera barn i medskapandet av rum, lekplatser, skolgårdar eller andra miljöer eller verksamheter, tar vi ofta utgångspunkt i barnkonventionen, eftersom denna konvention har blivit lag och att det därför är barnens rättighet att bli hörda. Detta behöver vi förändra attityden kring. Inte för att det inte stämmer, utan för att effekten blir förminskande.

Med barnkonventionen som bärande motiv för att involvera barn låter det lite som att det är en uppgift vi pliktskyldigt behöver utföra. En uppgift vi egentligen inte vinner något på själva. Genom att se det som något vi gör för barnens skull, riskerar vi att missa potentialen i barnens kompetens – att medskapa med barn är ett smart sätt att skapa mer framgångsrika urbana platser och utrymmen som fungerar för alla invånare. Och en möjlighet att skapa en mer levande stad.

Föreningen Växtvärket i Malmö driver, med stöd av Allmänna arvsfonden, projektet Gatulabba, där barn får bygga sina egna versioner av barnvänliga gator. De senaste tre åren har barn i tre olika åldrar, en gång i veckan under en termin, deltagit i Gatulabba. Vi börjar tidigt på våren med förstudier och undersökningar, fortsätter med visions- och konceptskapande och avslutar med en byggfas i april och maj. Byggfasen inleds med snickarskola, sedan bygger vi prototyper av barnens idéer i skala 1:1 tillsammans med barnen. Processen avslutas med en gatufest där barnen får fira sina prototyper och diskutera sina tankar med inbjudna politiker.

Eftersom denna process sträcker sig över ett halvår med veckovisa möten får barnen en genuin möjlighet att förstå ämnet och utveckla sina egna tankar. Prototypande är en utmärkt metod eftersom den möjliggör snabba processer med omedelbara resultat. Konkreta resultat – som gör barnens delaktighet meningsfull för dem själva. Men också genomarbetade resultat – som verkligen visar barnens kompetens och idéhöjd. Det är givetvis så mycket enklare att förstå värdet av en idé när den får möjlighet att utvecklas, byggas och upplevas på riktigt, istället för att presenteras som en handritad teckning på papper.

Men precis som du nog tänker just nu: att prototypa i skala 1:1 är också en tidskrävande metod. Det är ingenting du någonsin skulle hinna göra inom ramen för ditt uppdrag som arkitekt eller stadsplanerare. Så varför gör vi det? Gatulabba handlar inte om att lära dig prototypa med barn. Projektet handlar inte heller om att lära barnen något särskilt. Det handlar om att visa vad du kan vinna på att involvera dem. Ta en av barnens prototyper som exempel, en barnvänlig och färgsprakande cykelfil med olika gupp. En barnvänlig cykelbana är inte bara en lösning för säkrare transport för barn, den skulle också få vår stad att kännas lekfullare, vänligare och mer omtänksam, eller hur?

Vi vuxna tror ofta att vi vet vad barn gillar. Att faktiskt fråga dem verkar vara en tidsförlust. Visst går vissa gissningar att göra. I Gatulabba har vi arbetat med barn under en tid och vi vet att, tja, runt 99 procent av de yngre barnen vi träffar gillar regnbågar. Men när vuxna skapar något för dem baserat på den kunskapen tenderar det att bli en regnbågsrutchkana… som ser ut som en regnbåge. Barn, däremot, gillar det oväntade och fantasieggande. De kombinerar regnbågen med solen, och plötsligt har solen regnbågsstrålar. Den idéhöjden verkar vi ha svårt att nå på egen hand.

I vuxenvärlden har vi lätt för att hemfalla åt det trygga och beprövade. Ännu ett problem med det är att barn behöver lekstimuli som inte är förprogrammerade. Lekmiljöer som inte dirigerar deras lek, utan kan tolkas fritt och anpassas till leken. Vägen till att skapa dessa miljöer går också genom barnen. Genom att bolla idéer du kläckt med dem kan du känna dig tryggare och självsäkrare i nyskapande koncept.

Pliktskyldiga processer riskerar att leda till andefattiga resultat. Om vi som faktiskt arbetar med barns delaktighet inte poängterar värdet i deras medverkan, hur ska vi inspirera andra att se värdet i att spåna koncept tillsammans med dem?

Om vi istället för att se barninvolvering som en uppgift vi främst gör för att uppfylla barnkonventionen och börjar se det som ett smart verktyg för att skapa bättre städer tror vi att det skulle påverka de faktiska resultaten. Fokusera på värdena och hur du kan nå dem. Då tror vi att våra städer kan bli mer unika konstverk, med spridda leksignaler, tryggare gator och platsunika mötesplatser.