• Skala och uttryck för både barn och vuxna när allmänna utrymmen och sittmöjligheter gestaltas.

• Ett stadsrum man kan interagera med.

• Nya idéer som gör det lättare att kommunicera med makthavarna.

• Grönska både ute och inne.

• Lekfulla detaljer samt experimentell färgsättning.

Så ser medskicket ut till tävlingsprogrammet för ett nytt stadshus i Ängelholm. Det baseras på 120 elevers arbetsprocess kring demokrati, makt och arkitektur. Om medskicket kommer att påverka och synas i tävlingsförslagen återstår att se. Elevernas förhoppningar är stora, samtidigt som de är beredda på att bli besvikna. I ett brev till projektgruppen skriver de:

Vi i klassen känner en viss oro att våra idéer inte kommer att förverkligas, lyssnar de på oss? Vi vill gärna vara med på plats och fortsätta vara delaktiga, kanske ha en dialog med arkitekter m fl när stadshuset ska ta form. Hur kan vi nu säkerställa att vi får fortsätta följa och vara en del av detta projekt vidare?

Som projektmedlem är jag rädd att behöva skämmas över att ha utlovat delaktighet och sedan svika. Risken finns att vi saknar makt och påverkansmöjlighet att genomdriva det vi indirekt utlovat: att barnens röster ska få påverka.

Att vara delaktig innebär givetvis inte att få exakt vad man önskar. Att vara delaktig är att delta i en process där man får säga sin mening, framföra vad man inte tycker fungerar och komma med förslag till hur något kan förbättras. Den som bjuder in till delaktighet är skyldig att förvalta relationen och det igångsatta samtalet. De inbjudnas nedlagda tid och idéer måste respekteras.

Detta förutsätter både ett genuint intresse för det insamlade materialet och tillräckligt med tid för återkoppling. Det är så lätt att förlora fotfästet, för hur roligt är det inte att bjuda in och sedan glädjas åt färgglada teckningar och finurliga modeller? Men hur ska man i nästa skede tolka barnens sätt att uttrycka sig och förstå vad som ligger bakom önskningarna? Hur sorterar man fram de teman som är viktiga och formulerar om materialet till användbara planeringsförutsättningar?

Frågan om makt i relation till delaktighet är belyst sedan flera decennier, bland annat av de båda barnrättsförespråkarna Roger Hart och Harry Shier. De har beskrivit hur omedvetenhet om makt kan påverka och även användas i delaktighetsprocesser på ett sätt som leder till försämringar av stadsmiljön. Shier rekommenderar att man kritiskt granskar de egna motiven men också förvissar sig om att de åsikter som kommer fram verkligen får lov att påverka resultatet. Saknas detta är det bättre att låta bli.

Begreppet childwash handlar just om att engagera barn på ett sätt där deras medverkan bara resulterar i ett kryss i checklistan. För barnen som deltar skapar det i värsta fall en misstro gentemot vuxenvärlden.

Ängelholms kommun, en viktig part i projektgruppen Lek för demokrati, har så här långt låtit barnens röster höras. Vilja och ambition ser ut att finnas hos såväl politiker som tjänstemän. Själv följer jag projektet med stort intresse och hoppas slippa känslan av skam. Slutordet lämnar jag till eleverna:

– Vi ser fram emot (tävlings)resultatet och vill säga: UPP TILL BEVIS!