”Det går ett träd omkring i regnet”, skriver poeten Tomas Tranströmer i sin dikt Trädet och skyn. Det har ett ärende – att hämta liv ur regnet.

Med grundvatten upp till knäna står små ensamma träd på den tysta strandängen på Ölands södra udde och sträcker sina taggiga grå och ännu olövade grenar mot den bleka himlen. Vingliga tofsvipor kvider högljutt på sin sneda färd över fältet. Jag befinner mig långt bortom staden denna gång. Det ger mig perspektiv på tillvaron. Ibland måste man växla spår för att se vart färden går och kunna ringa in vilka villkor man lever under, få tag i det som blivit självklart.

Staden är en konstruktion, en fantastisk sådan på många sätt, en rätt destruktiv på andra. Men en sådan förundran det kan väcka, detta att människan skapar sin tillvaro hela tiden, var hon än är. Men det finns inga städer, påstod en gång Per G Berg, professor i landskapsarkitektur vid SLU, på ett seminarium. Det har jag aldrig glömt. Vad menade han?

Jo, han menade att städer är platser där människor flockas och samlas på ett och samma ställe för att vi vill leva tillsammans. Om människor flyttar dör platserna. En stad är alltså en ansamling av människor, av liv, giltig så länge livet pågår. Nu kan man tro att forskarna glömde att det finns annat liv än människor i städer – växter och djur. Per G Berg och hans medarbetare hade inte glömt det, tvärtom: när de talade om förtätning menade de inte att bygga tätt med hus, utan att finna balansen mellan tätt och rymligt, vilket är en utmaning i stadsbyggnad. De kallade detta funktionell förtätning, där bebyggelse och natur – ja, människor och natur, alltså – lever i samklang.

Det karga alvarlandskapet på södra Öland är allt annat än insmickrande. Det flörtar inte det minsta med någon. Det är sig själv nog. Ett pyttelitet stenhus står ensamt mitt ute i den vattendränkta marken, intill det ligger ett plastkärl och lyser turkost. Det leder tankarna till en plats, ett landskap övergivet av människan.

Och då tänker jag på Tjernobyl så som det framställs i konstnären Jonas Staals videoverk Climate Propagandas, som nyligen visades på Moderna Museet Malmö. Där åker kameran över gröna trädkronor som ramar in övergivna höghus. Ingen är där – detta är inte längre någon stad. Det vill säga: här finns inga människor. Men livet pågår. Platsen är återtagen och återbefolkad av det speakerrösten kallar fellow non-human workers. Där kommer en räv tassande in över skärvor och småsten, där en häst, en rovfågel matar sina ungar högt uppe i ruinerna…

Kan mänskliga och icke-mänskliga kamrater samarbeta i detta övergivna socialistiska samhälle, frågar sig en alltmer ohörbar röst i videoverket – det brusar och bullrar av odefinierbara ljud, människans röst försvinner under en matta av brus – hon är helt klart inte dominant här, hur mycket hon än pratar. Men hon frågar sig i textremsan: Finns här en läxa att lära om det destruktiva i ett liv som förutsatt total exploatering för egen vinning? Anas ett paradigmskifte? Finns det nu en möjlighet att reparera ett ekosystem där vi alla får samma plats, där människa och natur ingår i samma enhet och inte är en dikotomi?

Poeten Tomas Tranströmer talar igen, denna gång ur dikten Övergångsstället:

I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.