Att hitta i städer eller på främmande platser där man aldrig varit förut är en utmaning – ja, det kan vara en prövning även när man är bekant med miljön och borde veta var man är. Fler kvinnor än män jag känner har dåligt lokalsinne, hos somliga verkar det vara helt obefintligt, vilket kan skapa stor stress. Jag har själv dåligt lokalsinne. Men det har faktiskt blivit bättre. Jag har liksom skärpt mig, ja, kanske helt enkelt blivit mer närvarande.

Förr kunde jag bara hänga på den som hittade bättre än jag – jag har alltid haft sådana vänner. När vi väl var framme visste jag aldrig hur vi hade tagit oss dit. Jag hade slappnat av och, min vana trogen, bara gått och babblat och inte lagt märke till hur vi gått. Jag var då alltid lika rädd för att bli lämnad på platsen för att på egen hand försöka hitta tillbaka. Det var som om platsen bestämde över mig och att jag inte kunde ta kommandot.

Av någon anledning finns det städer där jag till min egen stora förvåning hittat rätt bra direkt. Rom är en sådan stad, och Lund. Hur kan det komma sig? Har jag levt ett liv i dessa städer tidigare? I Rom hände något stort när jag skulle leda en vän till en plats där jag varit en gång tidigare. Lite fel blev det först, men vi kom ändå dit, hurra! Jag blev imponerad av mig själv och självförtroendet växte. Jag glömmer det aldrig.

Men jag har också upptäckt att det kan hända någonting med en bara man tar sig tid. Då kan man behålla lugnet även om man tappat bort sig. Den som inte har så bra lokalsinne kan hämta stöd i Rebecca Solnits bok Gå vilse som handlar om ovisshet på flera plan, både i den yttre världen och inom en själv. Den handlar om landskap inuti landskap, rum inuti rum. Den som aldrig har gått vilse, menar Solnit, har inte heller levt, det leder till undergång. Att förlora sig men ändå vara vaken öppnar det okända land – det terra incognita – som ligger mitt emellan. Där kan man upptäcka saker.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse, skriver poeten Tomas Tranströmer.

I STAD 44 har vi rest västerut, till Borås. Borås är känt för sin stora Pinocchio-staty av Jim Dine. Walking to Borås heter den. Jag befinner mig i Borås när det är som kallast i januari och kommer av en slump, vandrande till fots, rakt på Pinocchio bakifrån. Han går mot stan med bestämda steg i ett virrvarr av vägar. Borås är omringat av bilar, stora trafikleder går rakt genom stan: här saknas en ringled.

Men inne i själva stadskärnan är den som går välkommen. Överallt är det gångfart som gäller. Trottoarerna är, trots den stränga kylan och rika snömängden, helt torra och jag känner mig upplivad – har de golvvärme här? Ja, det har de faktiskt. Det kostar en del, får jag veta, men det är spillvärme som används för att hålla trottoarerna torra för dem som går och cyklar. Det finns ingen ekonomisk beräkning som visar om detta är lönsamt eller bara dyrt – men vem kan räkna ut vad aldrig inträffade halkolyckor kostar? Vem kan i ekonomiska termer uppskatta vad det betyder att våga befolka stadens gator även en sen vinterkväll? Jag tror det är lönsamt.

Att gå i Borås gör mig glad, inte minst tack vare all offentlig konst som möter den som går, och som skapar nyfikenhet och lockar till mer utforskande av staden. Jag ger mig i tanken ofta hän i en främmande småstad och överraskar mig själv med känslan av att här skulle jag ju kunna bo! Ja, varför inte? Välkommen till Borås!