Jag träffar Idriss Mohamod på hans arbetsplats Fryshuset i centrala Malmö. Vi har setts några veckor tidigare på ett rundabordssamtal arrangerat inom ramen för projektet Malmö in the making och Idriss Mohamod gjorde då skarpa analyser av samhällsutvecklingen och om värdet av bra bostadsgårdar för barn. Han talar utifrån egna erfarenheter av att växa upp i Rosengård. Nu träffas vi för att prata mer.

Idriss, du har tydliga minnen av din barndoms uppväxtmiljö. Vill du berätta lite mer om den?
– Jag flyttade till Malmö när jag var ett år med min mamma och pappa, innan dess bodde jag i Uddevalla. Vi flyttade på grund av rasism. När jag växte upp var gårdarna på Rosengård gröna och lummiga, det fanns bärbuskar och fruktträd och vi barn hade ett stort område framför huset där vi kunde leka fritt och utforska gården själva. Vi bodde i den delen av Rosengård som heter Törnrosen och överallt fanns det nypon. Vi klättrade i plommonträdet och det fanns en stor ek – som är det enda som finns kvar idag. Alla andra växter är borta nu och gården är bara asfalt, betong och stängsel. Skötseln är undermålig, det är problem med råttor, skräp och trasiga brunnslock. Det är ingen bra miljö för ett barn som växer upp, barn behöver en dos av det goda i livet när de är små. Barn formas av sin uppväxtmiljö och tar intryck av vad det ser. Hur ska ett barn känna sig värdefullt när ingen har omsorg om barnets miljö?

Hur förklarar du försämringarna?
– Jag har själv upplevt hur besparingar mot skola och välfärd slagit mot de som har det tuffast i samhället. När jag växte upp fanns kuratorer, bra skolmat, fritidsgårdar. Idag har vi ett alltmer egoistiskt samhälle där klyftan mellan rika och fattiga blir större och djupare. Solidaritet har blivit ett skällsord. Min analys av varför samhället håller på att glida isär är att privatiseringarna av samhällsfunktionerna har gett större effekter än vad man kanske förutsåg. Och nu kan man inte backa på grund av stolthet och att man måste erkänna sina misstag.

Du är engagerad i flera olika sammanhang som ungdomsrepresentant och ledare för unga. Tycker du att du får gehör för dina åsikter utifrån din erfarenhet?
– Det är mycket youth-washing och spel för gallerierna. Många visioner och projekt vill väl men pengarna och insatserna hamnar ändå inte hos de unga som behöver dem. Många pratar om oss och inte med oss som har erfarenheten att växa upp i stadsdelar där familjer och föräldrar har det svårt på grund av fattigdom och diskriminering. Jag engagerar mig i projekt som försöker hjälpa barn och unga att bidra till samhället, att se sin egen roll och motivera de unga att påverka. Många unga vill inte hjälpa samhället eftersom de själva inte får någon hjälp. Det är en farlig utveckling. Många unga sover men vi behöver alla vara vakna och agera!

Som landskapsarkitekt har jag ibland känt mig frustrerad över att ”bara” kunna arbeta med den fysiska miljön när det finns så stora behov av exempelvis sociala insatser. Därför är det viktigt att få höra från dig om gårdens betydelse under din uppväxt. Vilka tips kan du ge våra läsare som arbetar med planering och utformning?
– Gör bostadsgårdarna gröna och lummiga med ätliga bär och frukter. Använd inte barrväxter även om de är gröna året om – de talar inte till barns hjärta. Plantera nya träd som barnen själva får ta ansvar för, gör inte allting färdigt. Måla fina bilder med färg på betongen! Så fort ett barn öppnar dörren ska det se grönska, inte betong och galler.