Tankesmedjan
Movium

Tiden kommer

Publicerad: fredag 25 november 2022

Senast ändrad: onsdag 29 mars 2023

Chefredaktör Titti Olsson. Illustration med foto.
Illustration: Agnes Florin

Tid är temat för årets sista nummer av STAD. Tid är på en och samma gång mätbart och icke-mätbart, det är klocktid respektive upplevelsetid, kvantitet och kvalitet. Människor upplever tiden som kvalitet, det vill säga vi upplever tid som något subjektivt, något som inte är ett och samma från gång till annan. Ibland har det gått två timmar men det kändes som en halv, för det som hände var så engagerande och roligt att tiden flög iväg – en stund av flow, då tid och rum upphör att existera. När man reser bort, bryter upp från den inrutade vardagen, där tiden tycks slukas av invanda rutiner, fylls tiden av så många olika intryck och upplevelser att den känns fyllig, rik – och längre. Det kan kännas som om man varit borta i en evighet när det kanske bara handlade om några dagar.

Mindfulness handlar om konsten att vara följsam i nuet, att rikta sin uppmärksamhet mot det som faktiskt händer, här och nu. Bodil Jönsson, som delat sina tankar om tid i många böcker, har även skrivit en bok om tid tillsammans med läkaren Åke Åkesson: Tid för tillit och trygghet. Boken inleds med ett kapitel om hur vi upplever tid. Författarna skriver att nuet är som en rad pärlor som kan träs upp på en tråd: ett nu följs genast av ett nytt nu, och ett till, ett till… Utan nu skulle vi inte kunna föreställa oss vare sig dåtid eller framtid.

Åke Åkesson beskriver att det allra värsta som kan drabba en långtidssjuk och djupt deprimerad människa, som förlorat fotfästet och livsmeningen, är när hon också tappat bort ögonblicket, att hon inte ser ett enda avbrott i den evighetslånga ledsenheten. Hans råd är att då prova att se tiden inte som något linjärt, som en enda långsträcka, utan som någonting cirkulärt – en pärla. Man kan se att cirkeln börjar med morgonen, fortsätter med dagen, sluts med kvällen och natten, och att där finns små glädjeämnen att upptäcka, små ögonblick av mening, om så bara i form av vinden mot kinden – det vill säga att bli varse det som händer i nuet.

Författarna skriver att vi behöver stanna upp, bli långsammare för att kunna se att tiden är något som kommer till oss, generöst, hela tiden. I Norge gjorde slow-teve succé år 2011 i form av ett program om Hurtigruten. Folk satt fascinerat och tittade på detta långsamma program och Hurtigrutsaktien rusade uppåt med nära tjugo procent. Här hemma har älg-teve blivit något liknande.

Det får mig att tänka på Malmös Citytunnel. Där, på två väggar längs perrongen på den nedre delen av Malmö C, rullar Tania Ruiz Gutiérrez verk Annorstädes, Elsewhere, fram på väggarna i ett förunderligt rogivande tempo – en slow-film. Det är ett av de bästa offentliga konstverk jag vet, skapat för underjorden där fönster saknas och där vi står och väntar på nästa tåg.

Det är alltid tyst och stilla. Där finns inte en enda reklamskylt. Men världen rullar förbi. Där står jag och betraktar vyer som genom ett tågfönster, som om jag redan satt inne i en vagn, på väg, fast jag står på perrongen. Där reser jag längs kajerna i Paris, genom avlägsna djungler och slumkvarter, indiska byar. Jag vet inte var jag är eller vart jag ska, det överraskar och lugnar på samma gång. Det får mig verkligen att vara i nuet. Som ett barn känner jag mig på nytt. Lika närvarande där jag står, fångad av detta stillsamma förlopp i detta vilsamma verk. En nu-pärla, och så en till, en till, en till…

TITTI OLSSON, Chefredaktör STAD