Tankesmedjan
Movium

Tiden går allt fortare

Publicerad: torsdag 1 december 2022

Senast ändrad: onsdag 29 mars 2023

Författaren Lena Jungmark. Foto.

Begreppen kronos och kairos är tidiga försök att beskriva två olika upplevelser av tid. Vi lever med båda, men styrs mer av kronos än kairos, skriver Lena Jungmark.

Begreppen kronos och kairos härstammar från förkristen tid där kronos är den sekventiella, mätbara och kronologiska tiden, medan kairos är förmågan att göra och säga rätt sak i rätt tid – viktigt inom retoriken och senare i den kristna läran där Gud tänks existera i kairostid, i en icke mätbar evighet och ett ständigt pågående nu – som den tidlöshet man upplever i flow eller i lek, då tid och rum tycks upphöra.

Många av oss upplever att tiden går fortare och fortare. Det sker en acceleration i hela samhället, ofta i syfte att effektivisera. Tänk bara på skillnaden mellan att skriva brev och skicka mail! Vi hinner mer och mer på allt kortare tid, men paradoxalt nog äts tidsbesparingarna omedelbart upp av fler uppgifter som måste koordineras, både i vardagslivet och i arbetslivet. Våra liv inriktas därför alltmer på att samordna och när koordinering lägger beslag på en större och större del av vår tid blir det mindre kvar för fördjupning och utveckling av ny kunskap.

Resonemang som dessa utvecklas av sociologen Carl-Göran Heidegren i boken Tid – sociologiska perspektiv. Centralt är begreppet ”social acceleration” som myntats av den tyska sociologen Hartmut Rosa. Han menar att drivkrafterna är både ekonomiska, kulturella och sociala. När alla aktiviteter och valmöjligheter endast är en knapptryckning bort påverkar det både vår identitet och det politiska livet, menar han. Det krävs både mod, integritet och stark vilja att genomföra långsiktiga projekt med komplexa frågeställningar. Ligger social acceleration oss i fatet och gör det svårt att exempelvis få genomslag för barnvänlig stadsplanering?

För oss som arbetar med landskapsarkitektur och planering är tid en mycket närvarande aktör. Årstidernas cirkulära växlingar, ett träds växande kronvolym, berggrund som vittrar och havsnivåer som stiger är tidsdjup som rör sig med olika hastighet i ett komplicerat urverk. Tid ger utveckling, med eller utan vårt ingripande, men tid kan också stjälpa projekt. Vi vet att i det stora sammanhanget är vår tidshorisont under ett yrkesliv eller ett projekt kort.

Att ta hand om ett litet barn utmanar och sätter vår tidsupplevelse på sin spets. För samtidigt som ”ingenting” händer och dagarna glider i varandra under småbarnsåren är uppmärksamheten total i varje stund då ett barn sakta lär sig behärska sin kropp och upptäcka världen. Kanske kan man säga att ett väl omhändertaget barn befinner sig i den tid som kallas kairos, där utvecklingsfönster öppnas och stängs precis då de ska. Den vuxna tvingas anpassa sig – även om den mätbara kronostiden sitter i ryggmärgen från pågående arbetsliv och skoltid.

När barnet blir äldre måste det socialiseras in i vuxenvärldens kronostid. Föräldrar, förskola och skola bidrar till präglingen med rutiner, schemaläggning och planering. Men barn har ett stort behov av fri tid för att utvecklas i egen takt och för att göra egna erfarenheter att ta med sig in i vuxenlivet. I den allmänna kommentaren nr 17 i barnkonventionen, som utvecklar tankarna bakom artikel 31, beskrivs vuxnas tendens att styra och planera barns tid som ett av flera hot mot den fria leken. Barn har rätt till kravlös tid som inte bestäms eller kontrolleras av vuxna. Detta är nödvändigt för barn – men bra även för oss som blivit vuxna.

LENA JUNGMARK