Vi har i flera år forskat om hur barnfamiljer upplever sitt lägenhetsboende i tre olika bostadsområden med olika täthetsgrad i Uppsala. Vi har ställt frågor om vad en fungerande boendemiljö för barnfamiljer är och vilka konsekvenser höghusboendet har för barns lek och vardagsrörlighet i bostadsområdena Kungsängen, Östra Salabacke och Gottsunda. Vår och andras forskning visar att den ständiga förtätningen av våra städer påverkar barns utomhuslek och vardagsrörlighet negativt.

I de täta bostadskvarter som idag byggs saknas det dels tillräckligt med gemensamma ytor, dels varierade ytor, vilket får konsekvenser för barns möjligheter till lek och rörelse. I planeringsdokument diskuteras ofta hållbarhet, rörelse och naturens betydelse för välmående och lek, men i den byggda miljön avspeglas detta nästan uteslutande som hårdgjorda eller gummibelagda ytor som är för små, monotona och av undermålig kvalitet. Hårdgjorda och påvert utformade miljöer stimulerar inte till lek och utevistelse, vilket gör att barn och föräldrar behöver ta sig till platser längre bort, ofta med bil.

En tät stad innebär att många människor samsas på en liten yta. Ju mindre ytan är, desto större konkurrens om plats och aktivitet. Detta leder också ofta till ett orimligt slitage. Att hantera detta genom att ha hårdgjorda ytor eller gummimattor är inte tillfredsställande. Gröna miljöer uppskattas, och är en viktig boendemiljökvalitet, men i den täta staden är de ofta både få och upplevs torftiga. Barn lyfter upp avsaknad av färg, grönska och stimulerande detaljer som brister i boendemiljön.

I stadsmiljön samspelar inom- och utomhusmiljön för barn. Bostadspriser och brist på hyresrätter med rimliga hyror gör att många är trångbodda vilket också påverkar barns möjligheter till lek. Många miljöer som byggs idag avspeglar en brist på förståelse för hur barn upplever och använder sin närmiljö. Storskalighet, monotoni och svåravlästa gaturum (såsom avsaknad av övergångsställen eller shared-space-lösningar) försvårar för barn och skapar otrygghet i den dagliga användningen.

Vi menar att den täta staden endast är hållbar om en större omsorg om människans behov visas, och då särskilt barns rättigheter till en god livsmiljö. Det handlar inte om att bygga fler lekplatser, utan snarare om att den integrerade kunskapen om goda, tillgängliga, varierade och gröna inom- och utomhusmiljöer måste beredas plats och resurser inom samhällsplanering och stadsbyggnad. Det är varken socialt eller ekologiskt hållbart att bygga bort livsmiljövärden i människors boendemiljöer.

Vi har en skyldighet att bygga livsmiljöer, även i städer, som barn mår bra av att växa upp i. Där deras behov av lek, upptäckarglädje och rörelse kan mötas och där de får möjlighet att vistas i gröna varierade miljöer som en integrerad del av sin vardag. Det är dags att ta den här kritiken på allvar. Vi behöver ett verkligt barnperspektiv i stadsplaneringen, som upphör att sätta bilen eller kortsiktiga ekonomiska vinster i första rummet.