Landskapet och människan, i kombination. Det är förutsättningen för våra städers tillkomst och framtid. I landskapet sätter människan olika avtryck. De tydligaste är olika typer av byggnadsverk, som hus och vägar. Men även torg, parker, kanaler, ängar, skogar, berg, sjöar och stränder är mer eller mindre formade och påverkade av människan. Alla dessa platser är vår gemensamma arena, det offentliga rummet. Det offentliga rummet är aldrig färdigt och det förändras hela tiden.

Vissa människor sätter mer spår än andra och är mer inblandade i de förändringar som sker i våra städer. I Malmö har de två senaste stadsträdgårdsmästarna, Gunnar Ericson och Ola Melin, satt spår och varit delaktiga i många förändringar i det offentliga rummet. Inte bara rent gestaltningsmässigt, de har också präglat hur vi mentalt upplever de offentliga rummen i Malmö idag. Jag har träffat dem båda för att prata om hur de ser på sina år som stadsträdgårdsmästare och hur de idag ser på den roll de hade och hur det påverkade Malmö.

Gunnar Ericson var stadsträdgårdsmästare i Malmö åren 1985–2011, en tidsperiod då Malmö förvandlades från en industristad med en tydlig stadsnedrustning och en dålig ekonomi till, vad Malmö stad själva skriver på sin hemsida, en kunskapsstad med levande offentliga stadsrum. När jag själv bodde i Skåne i mitten av 80-talet var Malmö på dekis. Det var lätt att hitta en billig hyreslägenhet och invånarantalet hade sedan tidigt 70-tal minskat. Sedan 90-talet har Malmö vuxit med nästan 50 procent och är idag Sveriges snabbast växande storstad.

Under Gunnar Ericsons tid som stadsträdgårdsmästare förändrades rollen. När han började 1985 var det i en traditionell förvaltarorganisation i egen regi där skötseln av parkerna och det gröna i det offentliga rummet var i fokus. Efter några år förändrades det till Park- och stadsmiljöavdelningen som var en beställarorganisation. Här såg Gunnar Ericson en chans att ta initiativ i frågor som då befann sig i, som han säger, ett ingenmansland.

Det viktigaste, enligt honom, var att den inrättade Stadsmiljöavdelningen tog ordförandeskapet i stadskärneutvecklingen under sent 90-tal. Försvara stadskärnan och sätta fart på den. Avdelningen använde Öresundsbron som argument internt: Om Malmö inte satsade på stadskärnan, skulle Öresundsbron göra det ännu lättare för Malmöborna att åka från Malmö till Köpenhamn.

Gunnar Ericson delar in sina egna prioriteringar i tre steg. Första steget var att återerövra stadsparkerna, därefter att återupprätta stadskärnan och det tredje att skapa ett nytt attraktivt boende och återerövra havet. En utgångspunkt vid utvecklingen av Västra hamnen var att de offentliga rum som byggdes där skulle vara så attraktiva att alla Malmöbor skulle vilja ta sig dit.

När jag frågar vad han ser som framgångsfaktorer under sin tid i Malmö nämner Gunnar Ericson först skapandet av Stadsmiljöavdelningen och att han hade en egen budget och egen personal för planering och projektering. Från slutet av 90-talet blev det också möjligt att köpa in konsulttjänster och i början av 2000-talet började eventdelen byggas upp. Stadsmiljöavdelningen hade möjligheten att testa nya idéer, vara experimentell, för att utveckla Malmöbornas offentliga parker och stadsrum. Jag nämner för Gunnar Ericson att jag själv, som student på SLU i slutet av 80-talet, var med och utförde ett av dessa experiment – att överraska Malmöborna genom att under en natt rulla ut gräs på en av stadens gågator.

Gunnar Ericson menar vidare att rollen som stadsträdgårdsmästare bör vara strategisk. Att vara strategisk är att förstå var man står och var man gräver. Att vara lyhörd för omvärlden och platsen. Han trycker på att det som stadsträdgårdsmästare är viktigt att göra en egen omvärldsanalys och att det är minst lika viktigt som den interna kompetensen i fackfrågorna.

Jag frågar Gunnar Ericson vad han är mest nöjd med under sina år som stadsträdgårdsmästare. Han svarar att på ett professionellt plan är det att han var med att skapa nätverk, med andra förvaltningar och med näringslivet, som födde en kreativitet som i sin tur ledde till en stor handlingskraft.

Han beskriver det som ”att jobba i ett system och få möjlighet att hitta vägar för att skynda på utvecklingen”. Gunnar Ericson betonar vikten av samspelet med människor.

– På ett mänskligt plan är jag mest nöjd med att det gick att bygga upp en sådan personlig relation mellan avdelningens medarbetare och medborgarna, de yttersta uppdragsgivarna. Att de lyckades skapa så många personliga kontakter, säger han.

Han berättar vidare att Sydsvenskan gjorde en undersökning bland sina läsare om vilka medarbetare på Malmö stad som var viktiga för dem för att upprätthålla relationen med Malmöborna. I undersökningen kom det fram fem namn, varav fyra arbetade på Stadsmiljöavdelningen.

Du måste ha varit en, säger jag. Gunnar Ericson svarar ja. Stadsmiljöavdelningen började också med egna mätningar för att mäta effekten hos Malmöborna och det visade tydligt att stadsmiljöfrågorna var väldigt viktiga för dem.

Gunnar Ericson avslutar med att säga att han gillade att arbeta i en politiskt styrd organisation. Det var spännande att kunna formulera strategiska frågor och arbeta för att få med sig politiken och att förankra idéer. Gunnar Ericson hade förmånen att även arbeta direkt under kommunstyrelsen, via en strategisk tjänstemannagrupp under stadsdirektören.

Ola Melin var stadsträdgårdsmästare i Malmö åren 2011–2017. En period som, enligt honom, var en expansiv tid med många exploateringsprojekt, där en stor utmaning var att behålla kvaliteten i de offentliga rummen. Han är också mycket medveten om och uppskattar att Gunnar Ericson under sina år som stadsträdgårdsmästare byggde upp något starkt med inflytande och direktlänkar till både kommunstyrelsen och kommundirektören. Ola Melin säger vidare att han i rollen som stadsträdgårdsmästare flitigt använde Gunnar Ericson som bollplank.

När jag frågar Ola Melin vad han är mest nöjd med under sin tid som stadsträdgårdsmästare formulerar han det med orden ”Vi gjorde bra grejer”. Ola Melin uttrycker det som en tid som präglades av ett underifrånperspektiv och något han kallar ”den tillåtande staden” och att de på Stadsmiljöavdelningen hela tiden försökte lyssna på Malmöbornas önskemål och vara öppna för initiativ underifrån. Han nämner kommunens förhållande till Malmös skejtare som ett exempel på det. Att inte förbjuda utan snarare bjuda in och kommunicera för att hitta lösningar.

Att Stadsmiljöavdelningen hade en egen enhet för arrangemang gjorde det enklare att våga vara lekfull, testa och experimentera. Samtidigt säger han att det var en ständig diskussion om ytor för grönska.

– Vi stred rätt hårt för ytorna, säger han, och betonar vikten av det, då en av Malmös förutsättningar är att i Malmö är andelen grönyta per person lägst i Sverige.

– Det var en hel del diskussioner med planchefen, men, säger han, det går inte att kasta frisbee på en grön vägg.

Den organisation, Stadsmiljöavdelningen, som Gunnar Ericson varit med om att bygga upp, förändrades under Ola Melins tid. Det som från början var en avdelning med fyra enheter, exploatering, stadsmiljö, arrangemang och offentlig konst, gjordes om. Arrangemang och konst flyttades och trafikfrågor tillkom. Arrangemangsenheten hade som uppdrag att ”fylla staden med innehåll”. Tillsammans med stadsmiljö och exploatering var det en bra treenighet, enligt Ola Melin. Hans uppfattning är att när arrangemangsenheten flyttades från Stadsmiljöavdelningen till utförarsidan, belägen i en besöksträdgårdsenhet, fick det fria och lekfulla sig en törn.

Ola Melin bekräftar Gunnar Ericsons bild av att titeln som stadsträdgårdsmästare ger ingångar. Via sin roll fick han också internationella utblickar och som ett exempel på det berättar han att han fick möjligheten att föreläsa om Malmös parker och stadsrum på en internationell designvecka, Business of Design Week i Hongkong.

I taxin från flygplatsen såg han sig själv på stora upplysta reklamskyltar.

Min uppfattning är att både Gunnar Ericson och Ola Melin har varit mycket viktiga för de offentliga rummens utveckling i Malmö och hur vi uppfattar Malmö som stad idag. Jag är övertygad om att Gunnar Ericson och Ola Melin har satt många spår i Malmö och att utan dem hade inte de offentliga rummen i Malmö varit så levande och älskats så mycket av Malmöbor och besökare. Malmö hade helt enkelt varit en tråkigare stad. Tack för det!

Ändå tillsattes ingen ny stadsträdgårdsmästare i Malmö när Ola Melin slutade 2017. Ola Melin var den 13:e stadsträdgårdsmästaren i Malmö. Var han den sista?

Kanske hade rollen rent av blivit för stark? Både Gunnar Ericson och Ola Melin betonar betydelsen av titeln, att den ger ingångar både internt och externt. Och inte minst en möjlighet att föra en dialog med kommuninvånarna. Gunnar Ericson anser att det är en fantastisk roll och titel. Han tror att det finns en poäng att behålla liknande titlar, inte minst för relationen till omvärlden. Gunnar Ericson anser att han själv haft en väldigt stor nytta av titeln stadsträdgårdsmästare och att den största poängen med titeln är att den underlättar kommunikationen med kommunmedborgarna.

Jag håller verkligen med. Jag har själv varit stadsträdgårdsmästare i tre svenska kommuner och vet att titeln ger ingångar och underlättar kommunikation både internt, externt och inte minst med kommuninvånarna.

Så låt oss gemensamt arbeta för att fler svenska kommuner förstår betydelsen av att ha en stadsträdgårdsmästare. Det är värt att värna rollen och titeln.