Någon har sagt att ett verkligt mått på välstånd, som traditionellt brukar mätas i BNP, är att se hur ett land tar hand om och värnar om sina barn och gamla. Den tanken ligger nära organisationen 8 80:s motto: Om man skapar en stad som är bra för en 8-åring och en 80-åring blir den staden också bra för alla andra. En sådan stadsplanering utgår från de grupper som är mest utsatta, som har särskilda önskemål och behov beroende på den speciella fas i livet där de befinner sig. De tillhör också de grupper vars röster är svaga i det offentliga samtalet.

Att tänka så visar en strävan efter att skapa en inkluderande stad. Inkluderande är ett av tre viktiga nyckelbegrepp i New European Bauhaus, styrdokumentet för alla som arbetar med att gestalta vår livsmiljö. De övriga två är hållbart och vackert. Riksarkitekt Helena Bjarnegård skrev en reflexion om innebörden av de tre nyckelorden i förra numret av STAD, vars tema handlade om vägen till en grönare urban livsmiljö.

I det här numret av STAD har vi valt att fördjupa oss i begreppet inkluderande. En stad som är inkluderande innebär att den är tillgänglig ur alla möjliga aspekter för människor, oavsett vilka förutsättningar vi har – ålder, kön, etnicitet, kulturell och religiös tillhörighet, social status samt fysiska och psykiska förmågor. Det ska vara möjligt att nå det man önskar och behöver inom ett avstånd som inte är större än att man kan ta sig dit på egen hand.

Likvärdighet är ett annat begrepp som är viktigt i sammanhanget. Jag tycker att det finns en lite annan, kanske större, kvalitet i likvärdighet än i ordet jämlikhet. Att någonting är likvärdigt ligger nära ordet värdighet. Varje människa är lika mycket värd, säger vi, men vad mäts detta värde i? Att däremot säga att varje människa har samma värdighet är sannare.

En likvärdig miljö ska alltså kunna upplevas som värdefull och uppskattas av dem som vistas där, oavsett vilka de är. En sådan miljö måste kunna vara tillräckligt öppen och gestaltad på ett sådant sätt att var och en känner sig välkommen och kan spegla sig själv i platsen: Här kan jag vara mig själv.

Det kanske låter som orimligt stora krav, men är det inte just detta det handlar om i stadsplaneringen? Staden är en plats som ska erbjuda offentliga rum som parker, torg, gårdar och andra platser där olika kulturer kan mötas för att också kunna krocka, gnidas, stötas och blötas och befrukta varandra. Häri ligger grunden för empati – att kunna se den andre och acceptera den som den är, utan att den människan är precis likadan som en själv.

I det här numret av STAD lägger vi extra stor vikt vid barn och unga. Det finns ett ryskt ordspråk som säger: Att alltid förbli en smula barn, det är att vara verkligt vuxen. Det borde vara en självklarhet för oss alla, inte minst för dem som planerar staden.

Det görs många lovvärda insatser för att involvera barn i utvecklingen av utemiljöer i förskola och skola, liksom i staden. Barn involveras för att de på riktigt ska kunna förstå att det går att påverka. Vi har dock kommit längre i förståelsen av detta när det gäller yngre barn – det gäller i skolan såväl som i staden. Vuxnas engagemang för bättre utemiljö verkar upphöra när barnen blir tonåringar. Var finns platserna i staden, ställena där tonåringar kan vara sig själva? Här blir kartan alldeles blank. Vad är det med oss? Först bjuder vi in barnen, sedan stänger vi dem ute. Hur kan det vara så svårt att minnas sig själv som den man en gång var? Här finns oerhört mycket att göra. Hela vuxenvärlden är ansvarig.