Lena Jungmark är landskapsarkitekt och nationell koordinator för barns och ungas urbana livsmiljö på SLU Tankesmedjan Movium. Tjänsten utgår från ett regeringsuppdrag att nationellt samordna kunskapsutveckling och kunskapsspridning kring barns och ungas utemiljö. Skarpare än så är uppdraget inte preciserat utan hon och Movium kan bestämma vad hon ska fokusera på.

– Jag är intresserad av sociala frågor.

Det mångkulturella samhället måste avspeglas i vad vi tar upp. Jag tänker mycket på jämlikhet och på var det finns glapp mellan olika aktörer. Att man utvecklar ny kunskap och tänker sammankopplande mellan olika sektorer, säger hon.

I sommar fyller Lena Jungmark 65 år. Hon kan se tillbaka på ett yrkesliv där hon bland annat har gett upphov till konceptet med temalekplatser, som sprider sig över landet.

Hur kom du in på barnperspektivet? 
– Jag fick fyra barn väldigt tätt och vi var hemma ganska mycket med dem. Det var en stor upplevelse att få barn, att se hur de från att ha varit nyfödda, hjälplösa människor steg för steg tog sig an världen.

Själv växte hon upp i stan på steniga innergårdar och kunde leka tjuv och polis på parkeringsplatserna. Naturupplevelser fanns inte i någon större omfattning. Kunskapen om värdet av naturen var något hon tog till sig först under utbildningen, som lockade henne för att den var bred och hade konstnärliga inslag.

Att få egna barn och följa deras utveckling förändrade hennes syn på jobbet som landskapsarkitekt. Hon började tänka kring hur lekplatser kunde bli mer spännande så att de motsvarade barnens fantasi och rörelsebehov

– Jag har suttit och ritat och ritat tills jag kände att jag var tom på idéer. Ändå nådde jag inte fram till det som intresserar mig, vilket är det som pågår på platsen efter att vi som ritat lämnat den. Jag fattade att allt inte går att planera eller rita fram.

Men är det specifikt när man arbetar med barn? 
– Egentligen är det nog generellt, men barn är friare genom att de använder det som finns utan att ta hänsyn till normer, de leker bara på.

Lena Jungmark involverades på 2010-talet i Malmö stads projekt för gröna skolgårdar. I stället för att sitta på ett kontor som konsult kom hon i direkt kontakt med dem som skulle använda ytorna.

– Det blev en helt annan ingång till jobbet och det var jätteroligt. Man hade på sig stövlar hela dagen, höll på och grävde och pratade med barnen, jobbade fysiskt och konkret med platser. Vi åkte bland annat ut till en miljöstation med barnen och letade efter skrot som vi kunde använda som lekgrejer på skolgården.

Arbetet med gröna skolgårdar har en koppling bakåt i tiden till idén om temalekplatser. Lena Jungmark hade tillsammans med kollegan AnnSofi Högborg varit delaktig i en lekplatsutredning för Malmö stad i mitten av 1990-talet. Alla lekplatser inventerades. Det visade sig att det inte hade hänt mycket sedan 1960-talet och att lekplatserna var snarlika varandra. Med tiden hade de blivit väldigt slitna.

Staden stod i beredskap att göra ett omtag när Lena Jungmark lanserade idén om olika teman som skulle utgå ifrån vad barn ville göra snarare än att utgå från vilka färdiga lekredskap man kunde välja bland i en katalog.

Först ut blev en djurlekplats som invigdes 1997 i Beijers park i östra Malmö. Där kunde barnen med olika mer eller mindre tekniska hjälpmedel mäta sina egna förmågor med olika djurs.

– Att vi hittade på temalekplatser och fick gehör för det innebar ett nytt sätt för landskapsarkitekter att tänka kring lek.

Att göra någonting nytt var inte helt friktionsfritt. När den andra temalekplatsen anlades senare samma år i Bunkeflostrand visade sig den vara lite för vågad för sin tid. Det blev bråk.

Temat var djungel. En vildvuxen plats innanför ett plank skulle komplettera de små, prydliga radhus- och villaträdgårdarna i området. Vindlande gångar planerades mellan träd och en del mer exotiska växter.

– Idén med lekplatsen var att man skulle plantera igen hela den befintliga, uttjänta lekplatsen och göra det till en djungellek där man tillät lek i buskarna. Alla barn ville vara i buskarna och leka, men det fick de inte där. Det var också ett område med mycket dagbarnvårdare som ville prata mycket med varandra och samtidigt ha full uppsikt över barnen och då fick barnen inte försvinna in i några buskar.

Dagbarnvårdarna blev upprörda över lekplatsens upplägg och ringde till medierna. Lena Jungmark ställdes till svars för utformningen och det arrangerades ett stort möte på en skola för att lugna ner stämningen. För säkerhets skull fick hon med sig en storväxt, manlig kollega till mötet.

– De som bodde i området upplevde det som en riskplats där det skulle kunna köras moped och finnas pedofiler i buskarna. Jag fick erfara hur det känns att bli uppringd av pressen som redan har bestämt att man är skyldig. Det kvittade vad jag sa, jag var ändå barnens fiende i stället för deras vän.

Många var också oroliga för värdet på deras fastigheter. Men i stället blev lekplatsen med tiden populär och ett utflyktsmål för förskolor. Dispyterna lugnade ner sig och Lena Jungmark återvände med ett uppdrag om att utveckla en dagvattenbäck i parkstråket där lekplatsen ligger.

Djungellekplatsen för i dag en stillsam tillvaro som en av Malmös mindre omtalade temalekplatser. Den är också mindre unik när diversifieringen har ökat och för dem som flyttar in i området är den en förutsättning som redan finns på plats. Inte mycket på djungellekplatsen framstår som kontroversiellt år 2022.

Men det var en vågad satsning från början när temalekplatser inte fanns någon annanstans. Temalekplatserna har genom åren gått från att vara mer vildvuxna koncept till att kommersialiseras. I dag säljer lekplatsutvecklare mer temabetonade lösningar redan från början. En del landskapsarkitekter har utveckling av temalekplatser som affärsidé.

– Det har lett till att idén med att börja med vad lek är delvis har gått förlorad. Men det är ändå kul på vissa sätt – ofta finns det något historiskt på platsen eller så lyfter man lyfter någonting särskilt. När man letar efter teman tar man kanske fram någonting som är specifikt för stan eller området. Det kan ge någon form av samtalsunderlag mellan föräldrar och barn. Det är också bra att lekplatser inte är likadana överallt. Det känns också som att landskapsarkitekterna har vunnit på det, de har fått ett roligare jobb.

Landskapsarkitekter hamnar lätt i ett platsens själ-tänkande, att fånga upp något från tidigare användningar?
– Vi är väl skolade så, det är nog utbildningen som gör det.

Är det hämmande? 
– Jag har inte tänkt så mycket på det. Det är något vi tränas i. Man börjar inte från en idé eller en impuls och gör något helt nytt utan man har en metodik där man ska utläsa en kvalitet från platsen och se vad som är möjligt i relation till de behov som finns.

Kan det finnas en risk att leken blir mer styrd än annars om temalekplatserna blir för tillrättalagda? 
– Ja, det tror jag. Ibland blir det väldigt färdigbyggt och det finns inte så mycket man kan ändra på. Om man inte tänker utifrån lek utan utifrån ett tema så blir det kanske inte fler lekkvaliteter än på en vanlig lekplats. Men det kan se roligare ut, även om det kanske egentligen inte finns någonting särskilt unikt att göra där.

Vad kan man dra för slutsatser av det? 
– Det är väldigt mycket pengar som satsas på temalekplatser. Man kan tänka på vad man får för lekvärde utifrån den ekonomi man har. Om man tänker utifrån barnet skulle det kanske vara mer betjänt av en stor geggig pöl för tio spänn än en stor temalekplats för en miljon. Samtidigt är vuxna kanske mer sugna på att gå ut och leka med sina barn om de är vid en temalekplats i stället för en geggig pöl.

Hur ska en barnvänlig stad se ut? 
– Det är jätteviktigt med sammanhängande gröna eller åtminstone bilfria stråk. Barn ska kunna röra sig så att de kan utvidga sitt område allt eftersom de blir äldre. Det är viktigt att det finns gratis upplevelser för barn i alla stadsdelar. Vuxna som vill ha en levande stad tänker kanske på kaféer och kulturinstitutioner, ställen där det kostar pengar att vara. Barn har inte egna pengar. Trygghetsfrågorna är också jätteviktiga, men vi landskapsarkitekter kan inte lösa det ensamma, för det krävs samarbete med andra aktörer.

Ska man fråga barnen vad de önskar för miljöer? 
– Man får göra både och. Vi ska både lyssna på barnets perspektiv, det vill säga det enskilda barnets kunskap om en plats och dess egna erfarenheter. Men samtidigt också ha ett barnperspektiv och en kunskap om vad barn generellt är intresserade av och förstå vad de uttrycker med sina önskemål.

Med tanke på exploateringstrycket, vilket utrymme finns rent krasst att ta i anspråk för barn? 
– Alla barn har rätt till en god gestaltad livsmiljö. Det betyder att de ska kunna leka, röra sig och uppleva saker utan att det kostar pengar. De måste också kunna röra sig på ett adekvat sätt genom stan. Det här måste passas ihop med andra intressen, som förtätning, bostadsbyggande och trafik, säger Lena Jungmark och tillägger att det är svårt att få upp barns behov på agendan.

– Det behövs stöd från politiken för att lyfta upp barnen lite högre i förhållande till andra samhällsintressen. Stadsbyggande är en irreversibel process, vi kommer aldrig att riva hus eller ta bort det som är byggt för att skapa rufsiga lekytor. Därför är det hög tid att se och förstå hur barns behov ser ut innan allt som är lite oplanerat, rufsigt och spännande har försvunnit.