Enligt Sidas prognos för urban utveckling förväntas jordens befolkning uppgå till omkring 8,9 miljarder människor år 2050. Av dem förväntas cirka 5,5 miljarder bo i städer. Om inte drastiska förändringar sker kommer, enligt Sidas prognos, omkring 2,2 miljarder av stadsbefolkningen, cirka 40 procent, då att bo i slumområden.

Filmen Slums: Cities of tomorrow, som visades på årets arkitekturfilmfestival ArchFilm i Lund i oktober, är visserligen från 2013 men väl så aktuell. Det är en film som både ger perspektiv och viktiga insikter. Den väcker ödmjukhet inför människan och hennes strävan efter att skapa sig ett liv tillsammans med andra. Den sätter fingret på vad som faktiskt är en stad. Kritiken mot den kultur vi själva lever i är skarp: Vad är det vi i väst kallar civilisation och utveckling? Till vilket pris sker den?

I filmen tar regissören Jean-Nicolas Orhon med betraktaren till en rad nybyggarområden på olika platser i världen – ja, det är just det de faktiskt är: nybyggarsamhällen. Under hela människans historia har hon lagt grunden till nya samhällen och städer på precis detta sätt. Med enkla material, stor uppfinningsrikedom, genom kollektiva handlingar och samarbeten har människor – ofta på ockuperad mark – skapat sina samhällen.  

Är det alltså morgondagens städer vi ser överallt på jordklotet idag, i de områden som man brukar kalla slumområden? Ja, menar flera av de intervjuade i filmen. Nybyggare har alltid slagit sig ner precis utanför stadsgränsen eller stadsmuren, på marskmark som varit svår eller olämplig att bygga på. I New York, till exempel, var Manhattan ursprungligen ett sådant område. Husen i de här tidiga områdena var dock byggda av så dåligt material att de så småningom försvann. Det gör att vi tenderar att inte alls se den här historien – den blir osynlig.

Att tala om folk som hemlösa gör dem till en ansiktslös och opersonlig massa. Det är att ta ifrån dem allt det som de är, allt det som gör dem speciella, menar Robert Neuwirt, författare till boken ”Shadow Cities” och en av de intervjuade i Orhons film. Att definiera människor på ett sådant sätt är att enbart betrakta dem utifrån en brist, utifrån någonting de saknar, nämligen ett hem. Alla har rätt till staden, själva poängen med staden är ju att den ska vara en smältdegel dit alla är välkomna, oavsett vilka de är. Att förneka nybyggare detta är att förneka själva idén om staden, påpekar Neuwirt.

– Att ha en plats du kan kalla din egen, där du kan sätta upp ditt tält, där du kan känna en tillhörighet och ingå i ett sammanhang, även om det är temporärt, skapar stolthet, säger Angelo Villanueva, en av invånarna i Lakewood Tent City,New Jersey, USA. 

Tent City ligger knappt en mil från Manhattan och lika långt från Philadelphia. Där bor runt hundra personer när filmen görs. Det är en självorganiserad liten by med kyrka och affär, där folk hugger ved och pratar med sina grannar. Ett sådant samhälle kan tyckas bisarrt i våra dagar, men om man förflyttar sig hundra år tillbaka i USA skulle detta med självklarhet betraktas som ett rent och skärt nybyggarsamhälle, en community, till exempel ett gruvsamhälle. 

Jag tänker osökt på Kiruna, gruvstaden som skulle bli ett mönstersamhälle och vars bostäder uppfördes med kvalitet och fick namn i den ordning de stod klara: B:1, B:2 och så vidare. Min egen mamma är uppvuxen i flera av dem – mormor och morfar hörde till nybyggarna. Men de allra första invånarna i samhället bodde på ett helt annat sätt. I fotografen Borg Meschs bok ”Drömmen om fjällen” har han dokumenterat hur det såg ut år 1899. Där står samhällets första bosättare i snön utanför sitt hem och istappar hänger från taken. Det är ett hus hopsnickrat av spillvirke och annat material som funnits till hands på platsen. https://digitaltmuseum.se/021018140592/kirunas-forstfodde-medborgare-kiruna-soderberg-foraldrarna-hette-ingeborg 

På 1800-talet liknade London mest de slumstäder som idag finns i den södra delen av världen. Ordet slum började användas i början av 1800-talet just i Storbritannien, men kom att exporteras över hela världen. Idag försöker man hitta andra uttryck – vi säger hellre informella bosättningar, till exempel.

– Det finns faktiskt inget bra ord för fenomenet. Vad det handlar om är framför allt samhällen och gemenskaper för fattiga människor, säger Jeremy Seabrook, en skarp civilisationskritiker och författare till boken ”Pauperland”.

Slumområden heter olika saker i olika delar av världen. I Turkiet, till exempel, kallas de ”byggt-över-natten”, i Indien ”nagar”, vilket helt enkelt betyder by, i Brasilien säger man ”favelas”, som nog är det mest kända begreppet. Associationerna de olika namnen väcker är dock alltid desamma: detta torde vara den värsta sortens samhällen vi kan tänka oss.

Men när man väl kommer dit stämmer inte detta alls, det visar filmen Slums – cities of tomorrow med all tydlighet. Här möte man idel stolta människor, som ingenting hellre önskar än att hitta ett sätt att leva. De har förlorat sina jobb och sina hem på landsbygden och i mindre samhällen på grund av omstruktureringar som gjort deras yrkeskunskap överflödig. De tvingas bryta upp och söka nya möjligheter att försörja sig. De söker sig till städerna där jobben finns, framför allt inom industrin och servicesektorn. Det är människor som är starka, de besitter kunskap, de försöker skapa nya sammanhang. 

Människor som upplevt svält, översvämningar och katastrofer vet hur man handskas med nödsituationer och hur man tar hand om sig själv. De vet det av egen erfarenhet, de är överlevare. Men i det industrialiserade samhället måste de lära om: här blir man fattig på ett annat sätt. 

– Människor har under historiens gång alltid varit fattiga, men den fattigdom vi sett de senaste 40–50 åren är en marknadsdriven fattigdom som är något helt annat än den naturliga fattigdom som människor upplevt i alla tider, säger Jeremy Seabrook och fortsätter:

– Fattigdom, vad innebär det? Betyder det att en kvinna som arbetar och strävar för en usel lön för ingenting, som vill sina barns bästa, som går fem kilometer för att hämta en dagsranson av färskt vatten, saknar allt, inte har några meriter?

Detta är ett helt obegripligt resonemang. Fattigdom är mest av allt en psykologisk fråga, det är en känsla skapad av industrialismen, säger han med emfas.

– Varenda en av oss kan känna sig fattig i förhållande till sina egna begränsningar. Även de allra rikaste kan känna sig fattiga för de tänker inte på vad de har utan vad de saknar, vad de skulle kunna göra om de bara hade mer. 

I slumområdet Laman i Bangalore lever folk sitt vardagsliv. De stiger upp i ottan och gör sina barn redo för skolan, går till jobbet, lagar mat, diskar och tvättar. Socialarbetare arbetar i området med att medla och lösa familjekonflikter, många frågor handlar om kvinnor och barn. Villkoren som människorna tvingas leva under är inte de bästa. Barnen här är sjuka på grund av att vattenkvaliteten är undermålig – och inte bara här utan i hela Bangalore. I de flesta slumområden saknas sanitära förnödenheter och el – det är inte rimligt att någon ska ha det så i vårt århundrade.

Nicolas Reeves är konstnär, professor och forskare vid UQUAM University i Montreal. Han visar hur arkitekturen i slumområden runt om i världen bär spår av den lokala arkitektur som man kan se i byarna, det traditionella sättet att bygga. Det syns i material i tak och väggar, liksom på sättet att organisera bebyggelsen, och det har även präglat sättet att skapa och etablera städer. Man kan, menar han, avgöra var någonstans slumstaden finns i världen, arkitekturen är som fingeravtryck. Det betyder att det finns en organisation, ingenting är slumpartat eller kaotiskt. På så sätt kan man se hur urbanisering föds och utvecklas.

– Mer än hälften av all urbanisering som sker idag sker genom slumområden. Det betyder att områdena är mer än hem, de är ett fenomen som påverkar hela planeten. Detta är ett fenomen som vi måste handskas med, säger Nicolas Reeves.

Regeringar river slumområden och omplacerar människor i storskaliga huskomplex som är likadana över hela världen, där folk inte kan ha djur eller en trädgård, där det inte går att bedriva enkel verksamhet. Husen är konstruerade utan en tanke på mänskliga relationer.

– Problemet idag är att människor erbjuds hem där det inte är tillåtet att bedriva affärsverksamhet. Tidigare, i ett område där de byggt sig ett litet hem av något slag, eller kanske bara hade ett rum, kunde de helt enkelt göra ett hål i väggen och sälja enkla saker som communityn behövde. Att få ett hem men sakna inkomst så att man kan betala för det är en helt kontraproduktiv idé. Det är inte ett hem som passar de här människorna, säger Nicolas Reeves.  

Ordet slum är en barriär som skiljer oss från dem, slum står för allt som vi är rädda för och tycker illa om, säger författaren Robert Neuwirt.

– Min tes är att detta är helt normala urbana grannskap. Detta är vad urbanisering är i det tjugonde århundradet. Det är områden dit folk kommit för att finna jobb. Av socioekonomiska skäl som är långt bortom deras egen kontroll har de kunnat hittat jobb men ingenstans att bo, så de är tvingade att bygga själva. Detta är nybyggarsamhällen framtvingade av nödvändighet. 

Ett par i tältstaden Lakewood har varit gifta i drygt fyrtio år. De delar intresset för vetenskap, historia, musik, konst. Nu bor de här. Kvinnan har tidigare i sitt yrkesliv gjort karriär som designer inom textilindustrin i New York. Hon tjänade bra, berättar hon, men hela textilindustrin kollapsade och flyttade till Kina. Paret tvingades ändra sin livsstil radikalt.

– Vi har i och för sig alltid velat bo på landet och när en vän berättade om tio olika läger kollade vi upp dem på nätet och fann uppgifter till en kontaktperson här i Lakewood, och nu bor vi här sen två år.

Myndigheterna vill nu åt deras mark. Plötsligt och utan anledning dumpas det flis i området, de boende får se sina cyklar bortsläpade. Folk känner sig oroliga.

– Vi är flyktingar, säger kvinnan, det är precis vad vi är.