Aldrig har det varit tydligare hur viktig grönskan i städerna är för oss. Men vi missar en grundläggande aspekt i gestaltningen när vi bara ser det gröna som något som ska lösa människans problem. Var finns balansen mellan funktion och det upplevelserika sköna?

De senaste åren har stort fokus legat på det gröna och då i synnerhet på trädens kapacitet att stötta och reglera klimatet i våra urbana landskap. Naturbaserade lösningar och verktyg för att räkna ut värdet på varje uns av liv är metoder som används idag i strävan efter att uppnå hållbarhetsmål och politiska direktiv. I den hårt rationellt planerade stenstaden verkar växter sakna värde om de inte kan lösa fysiska problem som vi människor skapat. Det finns en fara med att bygga våra livsmiljöer utifrån enbart mätbara parametrar. Vad händer när vi rationaliserar bort det levande ur livet; när växter endast får ta plats om de uppfyller rätt värde i en planeringsmatris?

Vi jobbar idag aktivt med ekosystemtjänster som stöttar, reglerar och producerar.

Men vi kan inte bortse från den kulturella aspekten. Det är trots allt platser i relation till människan vi skapar i våra urbana landskap och här borde växterna få en betydligt större roll. Vår direkta upplevelsevärld är helt avgörande för vårt välmående. Det vi människor berörs av påverkar vår känsla av tillhörighet och sammanhang i vardagen och livet. Precis som Vitruvius skrev för 2 000 år sedan menar vi att det behövs en balans mellan funktion, hållbarhet och det sköna för att skapa arkitektonisk kvalitet. Så låt oss bli bättre på att gestalta med växter på ett sätt som ger grön balans mellan husen.

Det finns något grundläggande i naturens cykler som vi människor behöver få uppleva och känna. Både det visuella och det emotionella – nyfiken vårknopp ur vissna löv, skuggspel längs stadens stråk, vintergrenars nakna siluett. Växtriket med sin variation och dynamik har en enorm potential att samskapa staden med oss. Så låt oss använda alla växtskikt – träd, buskar och perenner – för fler uttrycksfulla platser och bredare variation av liv. I den täta och hårda staden är grönytorna för viktiga för att bara fyllas med monoton grönska. Le Corbusier säger så här i sin bok Vår bostad: Människan och naturen är två element som måste bringas i jämvikt. Det finns en spontan längtan efter naturliga livsbetingelser, lycka, kroppslig och själslig hälsa, de glädjeämnen man kan kalla de ”elementära”.

En klimatsmart växtlösning ska vara förankrad i såväl ståndort som plats och estetik. En biologiskt hållbar yta som utformas för att samla regnvatten bör även bjuda på upplevelser hela året. En resilient stadsgrönska kräver variation i både artval och uttryck, här duger inte copy/paste. Helt enkelt: det nödvändiga gröna behöver inte utesluta det upplevelserika sköna.