Det blir värre men det är inte kört. Så sa klimatforskaren professor Johan Rockström i en TT-intervju apropå de extremväder som under sommaren brutit ut på olika håll i världen. Intervjun med Rockström var publicerad den 31 juli, dagen efter att The overshoot day inföll i år, alltså det datum då världen hade överskridit sina förnybara resurser, enligt de nyckeltal som organisationen Global Footprint Network tar fram för att visa gapet mellan livsstil och bruket av resurser; ett gap som bara växer, i princip årligen sedan 1970-talet, då siffrorna började tas fram.

Om detta nyckeltal hade varit ett finansiellt nyckeltal skulle vi nu leva på vårt sparkapital, det som skulle räcka till pensionen och barnen. Avkastningen på kapitalet har vi redan använt, skrev TT i en pedagogisk artikel publicerad i samband med The overshoot day. Alla förbrukar givetvis inte lika mycket resurser, men hade hela världen levt som vi i Sverige hade datumet infallit den 6 april, enligt beräkningsmodellen.

Vi som bor i Norden hör alltså till dem som lever högst över våra tillgångar, men vi drabbas sällan av extremväder. Det brukar ske någon annanstans, långt borta. Men inte nu längre. De regn och översvämningar som drabbat det norra halvklotet överskrider forskarnas värsta scenarier vad gäller den ökade styrkan i extremväder, säger Rockström. Och vi vet att allt detta – hetta, jordskred, översvämningar och värmeböljor – har med den globala uppvärmningen att göra. Med oss.

Vad ska vi göra med vår klimatångest? Frågan är fel ställd, skriver författaren Kristoffer Leandoer i en krönika i Svenska Dagbladet. Det är som att stå med handen på en varm platta och känna hur det svider och ändå stå kvar och fråga sig vad man ska göra åt smärtan, skriver han och utbrister: Ryck bort handen!

Ja, reagera! Agera! Välj väg! vill jag själv ropa. Vi har alla en valmöjlighet. Välj det goda före det som leder fel. Lär dig att känna skillnaden, det är det enda som kan föra världen in på rätt väg.

När Karl Ove Knausgård i sin andra roman En tid för allt, på svenska 2004, gestaltar några av Gamla testamentets berättelser och låter dem utspela sig i den norska fjällvärlden framstår händelserna på ett säreget sätt. Här går Noak på sluttningarna, en solitär, en människa som är född utan pigment och därmed redan från början speciell och på ett sätt utvald, som inte kan leva i solen utan vandrar i skogen nattetid bland skuggorna, omgiven av naturens ljud. Han blir förtrogen med spår och tecken, sitter på dagarna och tecknar av fossil i stenarna han finner.

Men det är inte han som är huvudpersonen i berättelsen, utan hans syster Anna: När katastrofen kommer seglar Noak förbi dem i sin ark, han är ju förbjuden att ta med sig några andra personer än sin egen familj. Det regnar, havet stiger, tar sig in mellan bergen och driver iväg människorna. Mitt i dramatiken föds ett nytt barn, ett barn som aldrig kommer att få leva vidare. Vågor väller in. Till sist kan den lilla flocken av människor inte ta sig högre upp. De blickar ut över bergstoppar som reser sig som öar i havet. Till slut är det ingen idé att söka skydd för natten; det kommer inte att bli någon mer natt. Havet når dem till midjan. Den nyblivna mamman skiljer sitt nyfödda barn från sin famn och trycker ner det under vattnet. Hon ser på sin egen mor, Anna, och säger: Jag är så ledsen för det här.

Jag slår ihop boken. Dagen efter läser jag om katastrofala översvämningar i Tyskland. Jag tror knappt det är sant.

Det blir värre men det är inte kört, säger Johan Rockström.