Genom att vara medmänniskor är vi själva ovärderliga resurser. Pandemin har satt fingret på en hunger efter mänsklig kontakt, skriver Lena Jungmark.

Under en kaffepaus på en konferens om barns och ungas utemiljö samtalade jag med en deltagare från ett annat land. Där, berättade deltagaren, fick skolbarn rika kontakter med vuxna i lokalsamhället. När jag hörde det utbrast jag indignerat: ”Det är som att vi i vårt land strävar efter så få närvarande människor som möjligt. Allt ska vara underhållsfritt och utan personal!” Ett generaliserande påstående, men där och då väcktes en tanke som sedan dess legat och skavt och gnagt.

Det ekonomiska system vi lever i styr oss mot att köpa prylar – inte att skapa kontakt mellan människor. Bakgrunden till vår konsumtion är illusionen om en obegränsad tillgång på råvaror och ett kolonialt beteende som säger att det är okej att sko sig på andras bekostnad bara vi slipper se (barnarbete i gruvor, till exempel). Ett färskt exempel från min egen arbetsplats är ett möte med insamling av idéer för att ställa om till miljövänligare parkskötsel. Det visade sig vara fritt fram att köpa nya ”miljövänliga” maskiner men tvärstopp för att anställa en arbetslös person för att göra jobbet med handkraft – trots att det vore en vinst både för miljön, samhällsekonomin och den anställda – och därutöver en tillgång i parken med en närvarande trygg person.

Detta förhållningssätt påverkar barn och unga mer än vuxna. Många har erfarenhet av den längtan unga människor kan ge uttryck för när det gäller kontakt med närvarande vuxna. Så snart man slår sig ner på en skolgård söker barn nyfiket kontakt för att få nya pusselbitar till att förstå världen och sin plats i den.

Långa samtal kan utspinna sig där allt är intressant, även sådant som mina familjeförhållanden och vilken lön mitt arbete ger. Jag är inte ensam om att tolka det som brist på vuxenkontakter. En lärare berättade att många barn i hennes klass endast träffade sin familj, förutom de kvinnliga lärarna på skolan. De vuxna hemma hade ofta inget jobb att gå till. Det är ett magert nätverk.

Vi är många som vill involvera barn och unga men oftast stannar det vid ett avgränsat projekt. Kanske bjuds de unga in att vara med och utforma en plats, men när projektet är slut är även relationerna det. Kvar står den fysiska platsen med nya prylar. Blev det bättre? Eller var den stora vinsten att relationer skapades med andra vuxna under processen, att man togs på allvar och fick påverka?

Vi är själva resurser genom att vara medmänniskor. Delandet av tid, lek och arbete är möjligt om vi har ett överskott att dela med oss av. Under pandemin har vi gjort en kollektiv erfarenhet av vad det betyder för oss, var och en, att vara avskurna från varann. Vi vet nu allihopa vad brist på mellanmänskliga kontakter gör med oss och vilken hunger som uppstår.

De förändringar i livsstil som pandemin tvingat fram behöver fasas in i ett mer hållbart samhälle, ekonomiskt, ekologiskt och socialt. 2020 gjorde Tankesmedjan Movium en framtidsspaning i samband med vårt 40-årsjubileum. I spaningen målar vi upp en bild av hur samhället kan se ut om ytterligare 40 år, en framtid med delande av tid, arbete och resurser. När tid frigörs i våra liv kan vi åter vända oss mot varann och använda våra inneboende resurser för att engagera oss i frivilliga aktiviteter, hantverk, lek och omhändertagande av våra egna och varandras liv. Det är en vacker vision som jag helt delar. Har du missat den hittar du den på Moviums Youtubekanal: Movium spanar framåt.