Politiker och planerare söker allt oftare svaren i gröna lösningar när det handlar om att anpassa städerna till klimatförändringarna, förbättra folkhälsan och öka den biologiska mångfalden. Den nya europeiska restaureringslagen, som fortfarande är under intensiv debatt när detta skrivs, uppmanar alla i EU att stoppa nedbrytningen av ekosystem och nå miniminivåer för trädens krontäckning i städerna.

Stadens mål och medelvärden för krontäckning och grönytor ger dock en snedvriden bild. Ofta är de mer välbärgade stadsdelarna i våra städer också de grönaste på grund av historisk utveckling, politiskt fokus och ekonomi. Det innebär att de många viktiga fördelarna med grönområden är ojämnt och orättvist fördelade i städerna. I de områden som är mest utsatta för urbana värmeöar, och där hoten mot folkhälsan är som störst, saknas ofta tillgång till träd och grönområden som skulle kunna minska problemen.

Det är hög tid att beslutsfattare uppmärksammar detta på allvar, eftersom grön infrastruktur är helt avgörande och bör vara tillgänglig för oss alla på lika villkor. I USA har detta blivit allmänt erkänt till exempel genom Tree Equity Score, som utvecklats av den ideella organisationen American Forests. När socioekonomiska, hälsomässiga och andra karakteristiska förhållanden i urbana bostadsområden jämförs med hur stor yta av grannskapet som täcks av trädkronor visar det sig tydligt var de största bristerna och sårbarheten finns. Detta ligger nu till grund för politik och åtgärder, som den mångmiljardinvestering i urbana skogar som uttrycks i president Bidens Inflation Reduction Act.

I Europa och Sverige har vi en tradition av att tillhandahålla offentliga grönområden för alla genom att se till att samtliga invånare bor nära en offentlig park, en skog eller något annat grönområde. Denna ambition ligger i linje med 300-komponenten i min 3-30-300-regel för grönare och hälsosammare städer, som säger att alla bör bo inom 300 meters gång- eller cykelavstånd från ett offentligt grönområde av hög kvalitet. Analyser av 3-30-300-regeln i olika svenska kommuner når ofta bäst resultat när det gäller just denna del av den tredelade regeln.

Detta är dock inte tillräckligt, vilket också betonas i Nordiska ministerrådets riktlinjer för gröna, motståndskraftiga och hälsosamma nordiska städer. Grönområden, miljöhänsyn och rättvisa bör också avse en jämn fördelning av trädkronor för att kyla våra gator och stadsdelar. Dessutom måste vi, som vi lärde oss under covid-19-pandemin, förbättra möjligheten att uppleva träd och annan vegetation, så att vi alla kan se träd och grönska från våra hem, arbetsplatser och skolor.

Tillgång till grönområden bör vara en grundläggande rättighet för alla, en samhällsservice på samma nivå som skola, rent vatten och sjukvård. Vi måste därför bejaka och utvidga begreppet rättvisa till att också omfatta träd och grönområden, och göra detta till en del av politiken, planeringen och investeringarna.