Att havsnivån stiger till följd av att isarna smälter är en så ofta uttalad sanning att det nästan är svårt att ta den till sig. Kanske ser vi en ensam isbjörn framför oss, på ett isflak i Norra ishavet som inte länge kan gå iland eftersom Arktis smälter bort. Men de senaste åren har fler bilder av den stigande temperaturens konsekvenser lagts till vår kollektiva bildbank. Kustområden är speciellt drabbade, när stormar blir fler och hårdare eskalerar också översvämningar.

Det händer redan idag. Och framtiden ser inte ljusare ut. Enligt FN:s klimatpanel kommer havsnivåerna att stiga med minst 0,3 meter till 2100, i det värsta scenariot med drygt en meter. Och lokalt handlar det om ännu högre siffror.

I Indonesien planeras för en flytt av huvudstaden Jakarta som spås stå till en tredjedel under vatten om trettio år. Den låglänta önationen Kiribati i Stilla havet har köpt mark på Fiji för en framtida migration.

Fanns inget vatten
Hela 98 procent av ön Isle de Jean Charles i Louisiana, USA, har försvunnit under vatten sedan mitten på förra seklet. På de två procent som finns kvar längs en smal vägsträcka bor sedan generationer Edison Dardars familj. I ett filmklipp säger han att på 60-talet var här inget vatten. Då var ön grön, grön, grön. Nu står det 20-tal hus som finns kvar på pelare och invånarna väntar på en flytt av hela samhället, finansierad av statliga medel.

I prognoser av ett amerikanskt forskningsprojekt kan 13 miljoner människor behöver flytta från sina hem längs kusterna i USA på grund av en höjd kustlinje till slutet av seklet. Florida tros då ligga till största delen under vatten.

Runt om i världen diskuteras strategier för förhållningssätt till det stigande vattnet. Vallar och murar byggs och återuppbyggs. Vatten pumpas. Men dessa kortsiktiga lösningar kommer inte att vara tillräckliga, menar fler och fler forskare. Hela eller delar av städer kommer att behöva flyttas. Infrastruktur kommer att behöva dras om. Människor kommer att bli tvungna att skapa sig nya hem på andra platser. Strategin brukar kallas planerad reträtt.

Bygger vallar
Men i Sverige är det väldigt tyst kring frågan. Tystare än det borde vara, enligt Gunnel Göransson, forskare i geovetenskap på Statens geotekniska institut. Här fortsätter vi att bygga vallar mot vattnet och nya bostadsområden i havsnära lägen.

– När det gäller vatten finns olika strategier hos svenska kommuner. Främst handlar det om att dika ur mark eller skydda med barriärer. Reträtt nämns i handlingsplaner men blir aldrig ett riktigt alternativ. När det kommer till praktik så faller den möjligheten bort, säger Gunnel Göransson.

Planerad reträtt består av tre delar. Det handlar om att skapa utrymme för vattnet. Det kan innebära att helt ta bort byggda barriärer och låta vattnet bre ut sig i landskapet, eller att öppna upp i barriärer så att vattnet kommer in på utvalda ställen. Det handlar också om att ta hand om ekosystem och låta dem utvecklas uppåt land. Idag krymps många av de ekosystem som ligger kring kuster när nya områden och odlingsmark anläggs allt närmare vattnet.

Olämplig placering
Den tredje aspekten av planerad reträtt är mer kontroversiell och innebär att flytta på byggda strukturer som ligger olämpligt. I riktigt olycksdrabbade områden i världen, som inte längre är möjliga att skydda, flyttas bebyggelse och storskalig infrastruktur. I Sverige handlar det i dagsläget oftast om att flytta ledningar och cykelvägar eller låta ett vattendrag få tillbaka ett meandrande flöde.

– Men det benämns inte som planerad reträtt, säger Gunnel Göransson, det kallas planering eller anpassning.

Hon tror att begreppet i sig har en avskräckande effekt, men menar att det snarare handlar om att vi som samhälle behöver ett nytt synsätt på hur samhället ska byggas. Ordet reträtt är lånat från ett militärt uttryck, men det betyder inte, som man kanske tror, förlust eller att kapitulera. Det innebär snarare att vända blicken åt ett annat håll och avancera i en annan, mer lämplig, riktning.

Annat tankesätt
Gunnel Göransson förklarar:

– I själva strategin reträtt ligger ett annat tankesätt kring hur vi vill anpassa oss till klimatet och naturen. Vi behöver jobba med naturen, inte mot den. Det innebär en annan samhällsstruktur, inte bara var byggnader ligger, utan vårt sätt att bo och leva. Att jobba mot naturen innebär att problem flyttas någon annanstans.

Men i Sverige gör vi tyvärr just det alltför ofta. Städer exploaterar närmare vattnet för att locka boende och skatteintäkter. Det, menar Gunnel Göransson, är fel väg att gå.

– Man måste fråga vad som verkligen är ett attraktivt liv. Vad är livskvalité? Vi förlitar oss på tekniska system när vi bygger ut i vattnet. Jag tror att man på det viset bygger in problem som kommer att visa sig i framtiden.

Fler möjligheter
Det finns flera motiv och möjligheter med planerad reträtt, med att jobba med naturen. De främsta är det långvariga skyddet. Att vi helt enkelt inte har värdefull infrastruktur och bebyggelse i riskområden. Samhället slipper anläggnings- och underhållskostnader för byggda barriärer.

Vi kan återskapa naturmiljöer, gynna undanträngda ekosystem och öka biodiversiteten samtidigt som vi skapar rekreationsområden. Tyvärr ligger även hinder för planerad reträtt i just detta. Gröna, mjuka värden är svåra att ekonomiskt värdera. Andra hinder finns i vårt politiska system med korta mandatperioder, lagstiftning gällande äganderätt till marken och målkonflikter inom den kommunala planeringen. Vad ska vi använda marken till? Naturligtvis sticker det i ögonen om värdefull jordbruksmark ska tillåtas att översvämmas. Och den infrastruktur vi redan har håller staden i ett fast grepp.

Klimatanpassning bör inte ske isolerat från övrig samhällsplanering utan vara en del av den. Här kan en planering av en reträttstrategi skapa nya möjligheter till ett framtida bättre samhälle, menar Gunnel Göransson. Vi behöver lyfta på locket och börja diskutera strategier som planerad reträtt.

– Vi kommer inte att kunna skydda allt. Havet slutar inte stiga.