Börsens torn med sin välkända spira slukades av lågorna, och ett landmärke av stort kulturhistoriskt värde förstördes. Bilderna i media visade förtvivlade människor i mängder, Köpenhamnarna var i sorg. Hur kan detta ske, undrade man? Vad är Köpenhamn utan den ikoniska spiran? Referenserna gick snabbt till Notre Dame, den parisiska kyrkan som plötsligt tycktes vara hela Europas kyrka när den på ett dramatiskt sätt brann för fem år sedan. En reporter beskriver det som att bevaka förstörelsen i en krigszon.

Det är förstås inte sant. Liknelsen haltar enormt och känns nästan stötande. Men kanske ligger det något i den. Kanske är dessa upplevelser det närmaste många av oss kommer när det gäller att förstå hur förstörelsen av byggda miljöer under ett krig känns för de drabbade. Vi ser dagligen nyhetsrapporteringar från både Ukraina och Gaza som visar sönderbombade bostadsområden. Bomberna har inte bara tvingat civila människor på flykt, utan också gjort det omöjligt för många av dem att i framtiden återvända till sina hem.

Det finns inget att återvända till. Flera experter beskriver det som händer i Gaza som urbicid, definierat som en omfattande och medveten förstörelse av den byggda miljön i syfte att göra en stad obeboelig. Begreppet började användas efter massförstörelsen av staden Mostar i Bosnien-Hercegovina på 1990-talet.

En del menar att urbicid ska förstås som en del i ett folkmord, eftersom utplåning av människors hem och platser också är en utplåning av deras liv. Det är inte bara en materiell förlust, med arkitekturen rasar även människors minnen och drömmar, deras historia och framtid. Gemensamma platser och byggnader, som hållit människor, ett samhälle och den lokala kulturen samman, förintas och gemenskaper uppburna av den byggda miljön splittras. Urbicid är en brutal strategi som urskillningslöst ödelägger allt i sin väg.

När platser medvetet förstörs är syftet inte enbart att förgöra fienden. Det handlar också om att erövra alla berättelser och minnen kopplade till platsen. Utöver den smärtsamma förlusten av mänskliga liv finns också en förlust av en gemensam historia i det offentliga rummet. Det är en grym och irreversibel strategi som påverkar en plats och dess bortdrivna invånare i generationer framöver.

”How many more Aleppos, Saanas and Mariupols must we endure? We must not allow those responsible for such egregious crimes to remain in positions of power.” Det sa Balakrishnan Rajagopal, UN Special Rapporteur on the right to adequate housing, i FN redan år 2022. Han avslutade med att säga De måste ställas inför internationell domstol och uppmanade det internationella samfundet att erkänna domicid som ett brott mot mänskligheten.

Domicid liknar urbicid men fokuserar enbart på bostäder och en medveten massförstörelse av människors hem. Rajagopal menar att vi måste sluta blunda för en systematisk förstörelse av civila bostäder vid krig och väpnade konflikter och se det för vad det är: en strategisk handling med målet att förstöra gemenskaper och framtider, att utplåna hopp.

Mer än hälften av byggnaderna i Gaza har skadats eller förstörts av israeliska attacker. En stor del av kulturarvet ligger i spillror och Gazaborna har förlorat många av de platser som en gång var deras. Förstörelsen av den byggda miljön är så omfattande att sett från rymden har landområdet nu en annan färg än tidigare. Gaza har fått en annan struktur. I stället för kvarter, byggnader och hem består städerna till stor del av rasmassor.