I Stockholm kan man vandra långt längs Mälarens södra sida. Från Vinterviken och resterna av Alfred Nobels fabrik promenerar man nedanför Örnsbergs badklippa som varma sommardagar är så full av folk att man knappt ser berget och som solen alltid lyser på om kvällarna. Förbi båtklubben, där någon oftast kollar på teve, antingen i klubbhuset eller på bryggan, och det där lilla bostadsområdet som påminner om ett pensionärboende på Mallorca, och som har perennrabatter som fått mig att längta till våren och engelsk vallmo.

Bortom båtklubbens mark, bakom ett litet trähus, börjar en träspång. Den gör en sväng ut i vattnet och följer ett stängsel. På andra sidan ligger omaka byggnader och flera olika lite märkliga projekt ser ut att pågå. I byggnaderna finns verkstäder, ateljéer. Mest rivningskontrakt, har jag hört. En vän har varit på rejv här, men det var några år sedan.

Om man tar till vänster efter spången, där det alltid tycks rinna vatten över stigen, kommer man till en 4H-gård som har hästar och får. Ovanför den sprängs det nu, det ska byggas nya bostäder. Men jag håller till höger och tar stigen uppför en klippa. Det är lite halt, utsikten otrolig. Stigen fortsätter bland träd, berg, buskar. Mälarens vatten breder ut sig och skapar en rymd av luft och fri sikt som fyller själen, tömmer huvudet. Jag fortsätter att gå men stannar ofta till och tjusas av naturens egna små världar och slås av hur inspirerad trädgårdskonsten är av naturens egna stilleben. Murgröna som klär en trädstam eller ormbunkar som lyser upp precis i en liten öppning mellan buskarna.

Efter ett tag är jag bland Mälarhöjdens villor. Här bor man med strandtomt, promenadstigen längs vattnet upphör. Gatorna är smala, ibland finns trottoar. De följer bergets topografi. Upp, ner, runt. Vattnet skymtar fram mellan hus, stora bilar, staket och växter. Inget hus är som nåt annat. Ett ser ut som ett växthus med frostade plastpaneler. Ett annat har en tillbyggnad med en balkong som sitter likt en trädkoja på fasaden.

Lite längre fram kommer Sätraskogen. Ett naturreservat. Fortfarande en stig längs vattnet. Från båtvarvet går en väg upp till Sätra. Jag tar den och passerar ridhuset, några nybyggda lägenhetshus. Radhus som perfekt avgränsade världar för varje familj. Allt man behöver på en väl avvägd yta. Bilen, barnvagnen, cykeln, grillen. Men alla ändå på sitt eget vis.

Gångvägen går under en väg och när jag kommer upp på andra sidan och ser husen tänker jag att där bor någon som älskar livet. Byggnaden är inte speciell. Gul puts, tre våningar, balkonger. I markplan uteplatser. Men när jag gick här i höstas var en av dem helt underbart klädd i grönska. En frodig trädgård vällde ut på den gemensamma gräsmattan. Solrosorna var flera meter höga. Därinne gick en liten man och påtade väl dold bakom all växtlighet. Jag tänker på filosofen Michel Foucaults idé om heterotopia, en plats som speglar och synliggör sin omgivning genom att vara avvikande. En plats skapad av människan som rymmer flera olika platser. Exempelvis en trädgård. En prunkande livsglad uteplats bland uttryckslösa betongplattor.

Sista gången jag gick där innan frosten kom stod ett bord med sticklingar och en skylt: växtrea. Mannen med trädgården ville dela med sig. Jag swishade femton kronor för en liten planta som jag inte vet namnet på och bar den hela vägen hem.