Så står han här igen, den långe mannen, precis som den gången för länge sedan, långt borta i staden Pienza byggd av påven Pius II, då han stigit upp i gryningen med sin frukost, satt sig på det öde, tysta torget Piazza Pio, på samma stenbänk som påven suttit på nån gång på 1400-talet. Den långe mannen älskar dessa tysta öde platser. Han söker sig alltid till dem för han vill känna hur staden sakta vaknar upp.

Nu står han här på kajen och det är fortfarande mörkt, precis som det var då för länge sedan, den där morgonen på piazzan i Toscana. Han har kommit långt bortifrån, i fjärran syntes han i sin lilla båt då han sakta gled in mot sin stad. Här finns en liknande plats. Han söker ständigt efter sådana, han finner dem alltid. Han tar sig tid att känna av dem.

Han stiger ur sin båt, alltid med sin lilla slitna ryggsäck på ryggen, solbränd och med de dammiga kängorna på fötterna. Som alltid. Sakta rör han sig genom sin 1600-talsstad, bitvis på kullersten som ligger här idag, precis som för länge sedan. Denna stad, Kalmar, fick en ny stadsplan efter den stora branden på 1600-talet. Han betraktar husen, byggda i sten med vackra utsmyckningar; därinne börjar det vaknas. Han känner starkt hur staden är som ett andra hem för honom; den ger honom lugn.

Där borta reser sig nu en stor gulkalkad byggnad vid ett öppet torg – en av dessa hans favoritplatser. Det är domkyrkan, ritad av Nicodemus Tessin den äldre, byggd på 1600-talet. Och så Stortorget, denna generösa yta som breder ut sig framför domkyrkan, platsen som han alltid vill besöka när han är i staden.

Han bara står där och blicken far runt över de olikfärgade husen. Så försvinner han. Han som vet hur han vill ha det återkommer med en kopp kaffe och nybakade ostfrallor. Jo, han med sin luffarutstrålning vågar hämta fika på konditoriet på hörnet och så sätter han sig på domkyrkotrappan. Nu börjar det ljusna.

Staden börjar sakta vakna. Fotljud. De första människorna passerar över det stenlagda torget. En särskild gång mitt över torget leder vidare in i stadens livliga centrum – en stark kontrast till hans lugna fikaställe.

Domkyrkoklockorna ljuder, han går in, det doftar linoljefärg efter den långa renoveringen.

Hit går han varje gång han är i sin stad. Bara att få sitta i tystnaden, stillheten, avskild från stadens brus. Så ljuder det från orgeln – det är kantorn som repeterar. Här inne har han stått många gånger och med sin kör fyllt kyrkorummet.

Ute på torget igen snörs kängorna av, gatstenarna värmer hans bara fötter. På bänkarna runt torget trängs folk. Fredagsbönen är över och ena delen av torget fylls med färgsprakande handel, kulturer möts.

Överväldigad känner han att nu är det dags för vila. Sensommarsolljuset värmer bänkarna på norra delen av torget, han sträcker ut sig där på en bänk. Ser hur domkyrkan ändrar karaktär när kalkfärgen lyser mot honom där på bänken, de små detaljerna som han hela tiden noterar. Som vanligt slumrar han till, vaknar igen och känner att nu har solen flyttat sig bort. Ett lugn vilar över torget.

Dags för honom att ta båten över till sin ö. Han har återupplevt samma känsla som då, vid Piazza Pio den där morgonen för länge sedan. Det händer i de där mellanrummen som han är så bra på att hitta, som ingen kan ta ifrån honom, han som känner att stadens många platser är hans.