När COP15 i Montreal avslutades i slutet av förra året hade en överenskommelse om ett nytt globalt ramverk för biologisk mångfald slutits. Ramverkets namn på engelska är Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework. Överenskommelsen är gjord mot bakgrund av den drastiskt minskande biologiska mångfalden i världen.

I de beslutade dokumenten kan man läsa att 25 procent av studerade djuroch växtarter är hotade. Det innebär att cirka en miljon arter står inför hot om utrotning om åtgärder inte kommer till stånd för att minska påverkan från faktorer som bidrar till förlusten av biologisk mångfald. Fem direkta faktorer med negativ påverkan på den biologiska mångfalden lyfts upp i fallande påverkansskala: förändrad mark- och vattenanvändning, exploatering av organismer – exempelvis överfiskning – , föroreningar och invasiva arter.

Stadsbyggande påverkar

Stadsbyggande bidrar på olika sätt till dessa faktorer men påverkas också av dem. Samtidigt växer både kunskapsnivåer och efterfrågan på ytterligare kunskap om urban ekologi och biologisk mångfald i urbana sammanhang. Förändrade synsätt på relationen mellan det byggda och det gröna kan anas. Internationella överenskommelser bidrar säkert till förändrade synsätt och på den europeiska nivån finns flera aktuella initiativ som både bidrar till detta, men också är så pass radikala att de blir omdiskuterade.

En av dessa är den så kallade Nature restoration law, på svenska ”Lag om återställande av naturen”, som lades fram i EU-kommissionen i juni i fjol. Målet är att reparera majoriteten av de 80 procent av Europas habitat som idag är i dåligt skick och att återintroducera natur i alla slags ekosystem, från skogs- och jordbruksmark till marina ekosystem, sötvattensekosystem och urbana ekosystem. Åtgärder som listas i förslaget handlar om förvildning, återbeskogning, grönare städer och infrastruktur samt minskade föroreningar för att naturen ska kunna återhämta sig.

Väcker debatt

Det som har väckt debatt i Sverige kring förslaget är skrivningarna om att ingen nettoförlust av grönområden medges i städer från och med 2030, samt att grönområden ska öka med fem procent fram till 2050. Debatten handlar om att svenska städer och tätorter redan idag innehåller jämförelsevis stora grönområden och att en utökning av dessa därför inte kommer att ge mervärden – eller ens kanske vara ytmässigt möjliga. Utöver dessa åtgärder finns också förslag om att alla europeiska städer och förorter ska hålla en trädkrontäckningsgrad om minst tio procent samt att det ska ske en nettoökning av grönytor som är integrerade i byggnader och infrastruktur.

Ständig dragkamp

Relationen mellan det byggda och det gröna har varit en ständig dragkamp sedan lång tid tillbaka. Ofta kretsar debatten ensidigt kring kvantitativa anspråk på yta. Det vore önskvärt och angeläget att utvidga samtalet också till en diskussion om form och strukturella aspekter, både konceptuellt och funktionellt. Spanar vi bakåt i historien finns det många välkända exempel. Londons gröna bälte som lanserades redan 1919 är ett av de mest välkända tillsammans med Bostons Emerald Necklace som lanserades redan i slutet av 1800-talet.

Grön ring

Det skulle dock dröja till 1935 innan idén om en grön ring runt London blev formellt stadfäst som ett sätt att hindra fortsatt tätortsutveckling. I 1945 års plan för Storlondon föreslås fyra olika ringar: en för innerstaden, en för förstäderna, ett grönbälte och där utanför ytterligare en ring, en landsbygdsring. 1945 föreslog man att grönbältet skulle bli nästan en mil brett. Efter hand kom den att bli mer och mer preciserad men också omdiskuterad utifrån frågan om marken inte bättre skulle kunna användas för förtätning.

Syftet med Bostons ”gröna halsband” hade till skillnad från London inte till syfte att begränsa tätortsutbredning. Intentionen var att länka ett antal parker och grönområden till en sammanhängande grönstruktur. Centralt i detta linjära parksystem finns vattendraget, The Muddy River, som egentligen består av ett system av dammar. Detta system, med syfte att samla upp utdikat vatten från våtmarker och förvandla ån till ett publikt rum med formade och planterade åkanter, gestaltades av den amerikanske landskapsdesignern och arkitekten Frederick Law Olmsted.

Gröna kilar

På hemmaplan finns Stockholms gröna kilar som har utgjort ett koncept i regionplaneringen, åtminstone sedan 1960-talet. Idag finns tio tydliga kilar som utgörs av stora sammanhängande områden med flera höga värden. Inte minst de kulturhistoriska värdena lyfts fram av Region Stockholm som väsentliga att ta i beaktande. Kilarna består av kilområden, gröna värdekärnor och svaga, gröna samband där bredden på kilarna är 500 meter eller mindre och där olika planeringssituationer – exempelvis korsningspunkter med infrastruktur och bebyggelsestruktur eller längs med vatten – gör att de riskerar att ytterligare minska.

Mer internationellt och arkitekturhistoriskt erkänt är Köpenhamns fingerplan som kom till redan 1947 på initiativ av Dansk Byplanlaboratorium. Möjligen som en förlaga eller inspiration till Stockholm, skisserar planen en rumslig utveckling som bygger på relationen mellan bebyggelseutveckling längs kollektivtrafikstråk och bevarande eller tillskapande av grönstruktur däremellan.

Fingerplanen var vid sin tillkomst en starkt konceptuell markering mot andra stadsbyggnadsideal som också figurerade vid denna tid, till exempel Ebenezer Howards satellitträdgårdsstäder liksom mer linjära stadsbyggnadsmodeller inspirerade av Ivan Leonidovs bandstad.

Gemensam utmaning

En gemensam rumslig utmaning för både Stockholms kilar och Köpenhamns fingerplan är när och hur tvärgående stråk bör och behöver utvecklas. Dessa bryter ovillkorligen de gröna sammanhangen och spridningskorridorerna för både flora och fauna som koncepten initialt haft.

En annan utmaning lyfts av den danska landskapsarkitekten Stig L. Andersson, grundare av kontoret SLA, i en bok om grönstrukturplanering i Norden som publicerades 2021. Enligt Stig L. Andersson brister dagens grönområden i fråga om kvalitet och placering eftersom de inte finns där människor rör sig till vardags. Han menar att koncepten behöver uppdateras så att de inte bara bygger på kvantitativa värden utan också inkluderar kvalitativa och estetiska värden.

Anderssons förslag för att möta utmaningarna är i korthet att ”förskoga” fingerplanens grönområden och att åstadkomma naturstråk in i befintlig bebyggelse för att öka vardagstillgången till grönområde. För att detta ska lyckas menar Andersson att det behövs en helt ny förståelse för och typ av natur, en natur som är gestaltad av människan och som aktivt använder sig av naturens inneboende förmåga att forma och utveckla sig själv.

Hållbara lösningar

Dessa fyra koncept för relationen mellan det byggda och natur har möjligen behov av att uppdateras men de har också hållit under lång tid även när stadsbyggnadsidealen förändrats. Ett skäl till det är troligtvis att samtliga bygger på en tydlig idé som är rumslig och strukturell.

Design och arkitektur har förmågan att lösa ut motsättningar som vid en första betraktelse inte tycks vara förenliga. Den förmågan kommer ur arkitektens och designerns träning i kvalitativt syntestänkande samt användandet av verktyget som bara de miljögestaltande disciplinerna har, materialiserandet av avvägningen i rumslig struktur.

Förslaget i Nature restoration law må ha sina brister, men det uppmanar också landskapsarkitekter, arkitekter och designers att kliva fram och visa hur de integrerade lösningarna som efterfrågas för att öka andelen grönyta i städer kan te sig. Den utmaningen kan knappast vara svår att anta!