En alldeles speciell känsla var det att för första gången i livet flytta in i ett helt nybyggt område, i en nybyggd lägenhet. Kluven inför skinande vitt. Var det fint eller sterilt? Bakom gipset fanns det isolerade innerväggar för ljuddämpningen, men bara i min lägenhet. Det krävde envishet och förhandlingar om man ville gå utanför standardlösningarna. Att min börsnoterade byggare bygger enklare bostäder för en bredare målgrupp förstod jag med tiden, för om det skvallrade inte prislappen.

Efter drygt tre år med leriga byggmiljöer som närmsta granne blev området klart, och mycket i utemiljöerna blev väldigt bra. Bostadsrättsföreningen vid sidan om fick betydligt mer påkostade utemiljöer än vi. Stora träd planterades där, utebelysning och grillar kom på plats. Kommunen smyckade med 40 rejäla prydnadskörsbär längs cykelbanan och det blev en attraktion redan under första växtsäsongen. Både grannar, besökare och förbipasserande kan njuta av dem. Lyckligtvis fungerar det ofta så med fina utemiljöer.

Men med tiden blir det tydligare vad man saknar i sin boendemiljö. En samlingslokal för till exempel fest eller bostadsrättsföreningens möten finns inte, och inte heller en övernattningslägenhet att hyra för tillresta släktingar och vänner på besök. Det gemensamma har rationaliserats bort och tidens melodi är att vi alla ska sköta oss själva. Några gemensamma städ- och fixardagar i föreningen existerar naturligtvis därför inte.

Källar- eller vindsförråd? Nej, varje lägenhet har ett eget litet förråd i lägenheten. Kändes först som en bra tanke men att släpa upp smutsiga vinterdäck i lägenheten har till slut fått mig att sakna funktionen i ett robust källarförråd.

Behov ändras över tid och lägenheten kändes plötsligt för stor. Att flytta igen gick från tanke till försäljning, och nytt köp. Den här gången blev det inom stan och till ett närliggande område, byggt i en helt annan tid med andra värderingar. Hur tänkte man då? Ja, kanske styrde existerande regelverk i en riktning där omsorg fick gå före ekonomisk kortsiktighet.

När jag ska besöka föreningen och lägenheten första gången efter påskrivet kontrakt bestämmer jag tid med vicevärden. Redan där förstår jag att den nya föreningen saknar likheter med den jag lämnar. En vicevärd – känns som i en annan tid, men också lyxigt, att mötas av någon som visar runt i trädgården, bland tvättstugor, källarförråd, gym och lokaler. Under rundvandringen möter vi ett tiotal grannar och föreningsmedlemmar, och vicevärden, han hälsar och byter några ord med alla han möter.

– Fungerar fläkten nu? Säg till om du behöver låna borren igen!

Känner han verkligen alla, hinner jag tänka. Ja, det verkar ju så. Vilken trygghet, känner jag i magen när första besöket och rundvisningen närmar sig sitt slut. Jag har bäddats in i ett sammanhang och har känslan av att jag ska bo i en förening där någon bidrar med omsorg och trygghet. En person med social och praktisk funktion som bidrar med något som jag inte trodde fanns längre i Sverige. En fast förankrad, anställd, stabilitet och trygghet i boendet. Ett känt ansikte för de boende att vända sig till med frågor och problem.

Jag lämnar med minnet av vicevärdens hej-då-ord som stannar kvar hos mig långt efteråt:

– Kom bara ner till mig när du behöver nya filter till ventilationen. Och förresten, väggarna är stenhårda. Jag har riktiga maskiner sen när du flyttar in ifall du behöver borra i väggarna.

Nu vill jag flytta!