Ni vet, ni känner alla till den där känslan av att hur man än gör så blir det ändå fel.

Vi vill att stadsutveckling i befintliga bostadsområden ska bygga på dialog med boende, samtidigt riskerar vi att skapa besvikelse som kan leda till sämre förtroende för myndigheter när alla önskemål inte blir uppfyllda. Vi ser att misskötta områden behöver rustas upp, men riskerar samtidigt att starta en gentrifieringsprocess som gör att redan utsatta människor måste flytta. Vi vill dela med oss av makten, men har samtidigt själva sista ordet när det handlar om hur makten ska fördelas.

Att göra inget är fel, att göra något riskerar också att bli väldigt fel.

Filosofen Jonna Bornemark tar sig an den känslan i en text hon skrivit för Statens konstråds satsning Konst händer. Hon beskriver situationerna som spänningsfält som vi måste verka inom och hon kallar dem för paradoxer. Med paradox menar hon att det inte handlar om ”två sidor i en fråga där vi inte kan bortse från varken ena sidan eller andra, utan måste handla inom just denna paradox”. I varje situation måste man bedöma vilken av de två sidorna man bör ta mest hänsyn till.

Jag tycker att det här synsättet öppnar för en ny förståelse för inkluderande dialogprocesser med demokratiska ambitioner. Tankesättet accepterar att ja, det finns risker och ja, antagligen kommer arbetet också att leda till negativa resultat. Men, vinsterna är också potentiellt stora.

Jonna Bornemark skriver om maktens paradox och beskriver makten som nödvändig för att handla, och menar att makten inte främst ska förstås som en förtryckarmekanism utan som möjliggörare. Men, samtidigt innebär varje handling att något annat väljs bort. Bornemark skriver: ”Makten bestämmer hur tolerant den kan vara. Det är det makt innebär.” Makten bestämmer vem den ska lyssna på.

Hon skriver också om asymmetrins paradox och asymmetriska relationer. Vi lever med ett ideal om att alla relationer ska vara jämlika. Men när vi försöker göra relationer mer jämbördiga riskerar vi också, enligt Bornemark, att sopa den verkliga maktbalansen under mattan. I asymmetriska dialoger har initiativtagare och deltagare olika mycket makt och det måste erkännas. ”Idealet om symmetri riskerar att bli (…) pseudodemokrati”, skriver Bornemark.

Delandets paradox. I dialoger när människor ska mötas möts också olika världar. Sådana möten, menar Jonna Bornemark, visar både på hur ojämlik världen är och hur den hänger ihop. Välavlönade tjänstepersoner och konsulter träffar privatpersoner som deltar oavlönat, eller människor från lokala organisationer som jobbar ideellt och engagerar sig på sin fritid. ”Dela världen innebär här att de olika deltagarna både är delar av samma värld, en värld som samtidigt delar upp dem och skiljer dem åt.”

Men paradoxen är inget att gömma sig bakom. Den är varken en snuttefilt eller en offerkofta. Snarare manar den till ansvar. För att kunna verka i dessa spänningsfält måste du vara väl bekant med de två polerna som du dras mellan.

”Vi kan förändra samhället och orättvisa maktförhållanden, och dessa paradoxer är det fält vi kan agera inom”.Jonna Bornemark avslutar sin text: ”Det är spänningar som skapar handlingens rum.”