I Varvstaden i Malmö omvandlas ännu ett gammalt industrilandskap till en modern stadsdel. Ett nytt lager läggs till det gamla. Det finns ju aldrig några oskrivna ark, det går aldrig att börja från noll.

Där, i Varvstaden, står en skärmutställning som beskriver Malmö 2050. Då, står det, har staden blivit bilfri, alla människor gör vad de vill, de skapar och leker på de bilfria ytorna eftersom AI och robotar har ersatt människan som arbetskraft och ”skolorna gör succéresultat år efter år genom kreativt, individanpassat lärande. Kunskapen är fri och jämlik och alla barn känner framtidstro.”

Fast låt oss inte blicka framåt, utan 50 år bakåt, och se vad som hände i början av 1970-talet i en liten engelsk by som heter Arborfield, några mil utanför London. Byn präglades av en stor militärbas, och där fanns en vanlig kommunal skola för lågstadiebarn i åldern 4–7 år, uppförd 1971 i själlös arkitektur och simpla material och belägen på förorenad före detta industrimark. Men i Coombes School ingöts framtidstro i barnen, där fanns ett individanpassat, kreativt lärande som, när det begav sig, gav goda resultat. Här byggdes också en stark gemenskap, en community, med stor inblandning av vuxna från det omgivande samhället.

Susan Humphries kom som rektor till Coombes School 1971 och har mentalt nog aldrig slutat att vara det, även om hon gick i pension 2003. Under lång tid därefter kunde hon inte hålla sig därifrån. På gott och ont. Att bedriva en pedagogik utifrån sin egen filosofi om vad en skola har för uppgift att fylla i ett barns liv, har varit och är fortfarande hennes livsluft.

Just nu står hon i Kunskapsträdgården på SLU:s campus i Ultuna. På SLU innehar hon sedan 2011 titeln hedersdoktor, eftersom hon själv agerat i det närmaste som en landskapsarkitekt och eftersom skolan hon var rektor för i 50 år befann sig i den absoluta frontlinjen när det gällde utomhuspedagogik.

Skolgården var det största klassrummet, det var ett laboratorium. Längs en geologisk stig fanns olika stenarter från det brittiska öriket, ofta konstnärligt gestaltade eller med en blinkning åt historien – som skolans eget Coombeshenge. Här fanns trädhus för slask och slabb och naturvetenskapliga experiment. Här fanns flera dammar och fruktträd som beskars så att frukten hängde i barnens plockhöjd eller föll ner framför deras fötter. Lyfte man på ett hörn och kikade in under någon av de heltäckningsmattor som låg lite varstans på marken kunde man studera myllret av liv.

Utemiljön utvecklades ständigt under decenniernas gång och liknade alltmer ett landskap. Det var sprunget ur barns sätt att ordna och förstå världen. Barnens nyfikenhet och kreativitet var Susan Humphries inspiration, lärarkollektivet hennes vänner, hennes familj – någon traditionell sådan hade hon inte. Men Coombes skolgård var också hennes eget personliga livsverk. Hon knådade och omformade det som en lerskulptur som aldrig var tänkt att bli helt klar.

Med ena handen tar hon ett fast grepp om hasselstammen. Handen möter barken och startsignalen går. Hon är igång. Hon är, på barns vis, ytterst fysiskt verksam. Hon håller i trädgrenen medan hon talar. Jag har på en föreläsning för flera decennier sedan sett henne stå och hålla i ett knippe pilkvistar under hela sitt framträdande. Hon hade dem kvar i handen när hon klev av scenen. Hon hade glömt att hon höll i dem och hon hade glömt vad hon skulle säga om dem. Men det gjorde ingenting. Nu är det likadant. Kontakten med trädet sätter liksom igång hennes tankar.

Och jag frågar: Om man vill göra om sin skolgård, skapa ett landskap utifrån barns sätt att vara i världen, vad ska man då börja med?

– Well, säger hon och tittar snett upp i trädkronan, får syn på några blad och fortsätter. Den bästa förutsättningen för att ett barn ska få stor behållning av sin skoltid är att det får vistas i en grön omgivning.

Har man en liten plats, säger hon sedan, ska man först och främst skapa nivåskillnader. Det gör skolgården större. Tunnlar att krypa in i, kullar att komma upp på och springa nedför – då händer det någonting direkt.

Susan Humphries övergripande vision var att Coombes School en dag skulle vara omgiven av en skog. Det blev den i princip också. Där fanns alla brittiska trädslag i ett eget arboretum. Förbättringen av jorden började med att kommunen ombads att kontinuerligt tippa alla sina hopsamlade höstlöv på skolgården i stora bankar, där eleverna stack in nävar fulla av solrosfrön på våren. Där fanns en blomsterskog när höstterminen började. Växtzonen i England är gynnsam och barn och vuxna planterade träd varje år – men fällde också och använde materialet för eget bruk.

– En grön miljö är detsamma som att vara omgiven av livet självt. På en sådan plats blir lärandet automatiskt ett inslag i din egen livsväv. Men allt som händer där måste vara på riktigt, annars är det inte meningsfullt, säger Susan Humphries.

Bakom den tanken vilar en djup respekt för varje individ, för varje levande varelse och dess specifika förutsättningar och betingelser. Skolans motto var Sharing and caring, det vill säga dela med sig och bry sig om varandra – det gällde allt levande.

– Det är det allra viktigaste. Om vi verkligen gör det blir världen bättre för alla.

Susan Humphries böjer sig ner och tar upp en näve jord tillsammans med halvt förmultnade löv från i fjol, på väg att bli ny jord. Naturligtvis väcker detta förundran om man verkligen tänker efter. Hon är där hon står ett inslag mitt i ett litet kretslopp. Det är ju detta allting handlar om: livet och döden som varande varandras förutsättningar.

Döden sysslade skolan naturligtvis också med. Under en period samlade man in trafikdöda djur, begravde dem i skollandskapet, grävde upp dem ett år senare för att studera skeletten och förstå vad som ger en varelse dess speciella form. Eld och förgängelse var ett annat återkommande tema. Barnen byggde hus, placerade dem på en Londonkarta i aulan, bar ut den på skolgården och satte fyr på alltihop och gestaltade därmed den stora stadsbranden i London år 1666. De studerade i novemberskymningen hur eld kan sprida sig. Fågel Fenix tillverkades och brann också upp under temaveckorna, uppstod ur askan och flög iväg. Allt har ett slut, ville lärarna berätta, allt går under förr eller senare, men det måste inte vara farligt. Döden är en förutsättning för livet. Något nytt kommer att spira ur askan.

Kunde barnen förstå detta? Det är en ickefråga för Susan Humphries. Kanske dröjer det decennier innan polletten trillar ner, menar hon. Hennes avsikt var alltid att ladda barnen med starka sinnliga upplevelser och erfarenheter som blir till kroppsminnen. En dag stöter man så på något som man känner igen, som väcker minnen till liv och drar igång en hel kedja av associationer. Aha, det var det här det handlade om! Detta är, menar Susan Humphries, att lära för livet.

När Susan Humphries kom till Coombes 1971 befann hon sig i en personlig sorg. Hon hade förlorat en mycket kär vän och kollega i en bilolycka. Att anlägga en trädgård, att förändra landskapet omkring sig, blev ett sätt att bearbeta sorgen och förstå att man själv kan förändra sin situation och skapa ett nytt liv, och att liv och död är tätt förbundna. Vid den här tiden var det stora oroligheter i Irland, och barnen, vars föräldrar arbetade på militärbasen i Arborfield, drabbades av oron. Att vara med och förändra sin skolgård och bjuda in livet i alla dess former blev skolans sätt att skapa tillit och framtidstro hos barnen.

År 2018 gick en epok i graven. Förändrade villkor för skolans organisation, ledning och inriktning hade successivt vänt utvecklingen på Coombes, som fastnade i en nedåtgående spiral. Stora delar av lärarkollektivet lämnade skolan, det holistiska sättet att förhålla sig till lärande i ett landskap vattnades därmed ur. Utemiljön fick förfalla. Det statliga trycket på förbättrad kvalitet på undervisning och lärande skulle nu prioriteras, hävdade den nya rektorn vid mitt besök på Coombes våren 2018. Klassrumsundervisning sades vara vägen dit. Rädslans kultur tog sig in även på Coombes: steninstallationerna vältes omkull av rädsla för att de var riskfyllda och osäkra. Barnen bevittnade förödelsen. Hälsa och säkerhet står nu i fokus, hävdade den nya rektorn.

Något måste förstås göras åt eftersatt skötsel. Men det finns alltid ett val. Man kan välja att ta bort eller att reparera, och det finns alltid en historia att ta hänsyn till. Om man vill. Men det kan också finnas en lust att börja om från noll, att ha sitt eget vita ark att börja skissa på. Fastän det bygger på lögn. Att radera ut en historia är aningslöst.

Susan Humphries har aldrig återvänt till Coombes efter förödelsen. Det orkar hon inte. Hon kan inte förstå hur det kan undgå någon att se att det fanns en hel levande värld runt skolan, hur det är möjligt att ge sig på livet självt. Jag tror att det hon varit med om är som att vara författare och få sina verk brända på bål.

I somras fyllde Susan Humphries 87 år. Hon är en stor person. Och stark, trots allt.