Welcome to unintentional sculpture analysis part four!

– Ett videoklipp med en ung man i glasögon dyker upp i mitt Instagramflöde. Cyrus Ferguson står på en gata i New York framför en inhägnad. Stängsel skärmar av en remsa mark mellan en byggnad och trottoaren. Han filmar, pekar och pratar med seriös röst.

– This large scale installation is clearly interrogating the utter commodification of the urban landscape. The artist is holding hostage this ultra-valuable real estate, thereby subverting its capitalistic potential.

Videon är menad som ett roligt klipp. Inhägnaden är ingen konstinstallation utan markägarens försök att göra marken oåtkomlig. Inhägnaden försöker inte heller omkullkasta kapitalismen. Snarare är den en konsekvens av vårt ekonomiska system.

Marken är täckt av sprucken asfalt där växter på sina ställen tagit sig upp.

– Meanwhile, mother nature feebly attempts to take back what is rightfully hers.

Kameran sveper längs inhägnaden. Cyrus Ferguson avslutar sin iscensatta konstrecension:

– What could be a public park is cynically cemented into a state of absence as a shrine to private property.

Cyrus Fergusons analys är inte enbart komisk. Han må driva med konstkritik men berättar samtidigt om ett fenomen som återfinns i många städer i världen. Mark som hägnas in och görs otillgänglig i en form av urban träda i väntan på att exploateras.

Catharina Thörn skriver i Den urbana fronten om hur tid är en viktig komponent för gentrifiering, makt över tiden och makt över marken ger makt över städers utveckling och är ett av fastighetsutvecklarnas främsta verktyg för att kunna exploatera när marknaden är som mest gynnsam. Inhägnaderna och förfallet är en del av denna strategi. När platser hägnas in stängs människor ute. Människors användande av platsen omöjliggörs, relationer till den uteblir och därmed även engagemang för att den ska bevaras.

Om platsen idag bara är en ojämn asfaltyta som ingen bryr sig om, som förfular och kanske leder till känslor av otrygghet, finns ingen anledning att inte bebygga den. All förändring kommer att ses som god och välkommen och andra potentiella användningsområden kommer inte ens komma upp som förslag.

Instagrammaren Cyrus Ferguson sätter fingret på dessa olika potentiella framtider när han säger: – What could be a public park is cynically cemented into a state of absence. Platsen hade kunnat vara en park för allmänheten. Den hade till och med kunnat vara det under tiden, tills markägaren bestämmer sig för att den rätta tiden för exploatering är inne. Men istället är marken cementerad i ett tillstånd av frånvaro. Platsen görs till ett tomrum, till en avsaknad av något. En tillfällig park ger människor möjlighet att få en relation till platsen, att börja tycka om den, att göra den till sin. Det möjliggör ett motstånd.

Meanwhile, mother nature feebly attempts to take back what is rightfully hers. I asfaltens sprickor slår växter rot och bidrar till ett skräpigt och ovårdat intryck. Platsen tas inte om hand och man kan förledas att tro att den inte har ett värde, att den inte är värd omsorg. Men i själva verket stiger värdet hela tiden, om något hjälper förfallet markägaren att ostört genomföra sina planer när tiden är rätt. Förfallet blir ett argument för gentrifiering.