I våras packade jag väskan och åkte till Östra Ämtervik i Värmland. Vid Frykens strand ligger det lilla samhället med hus och gårdar, lanthandel, sågverk och dansbana. Vägen följer det böljande landskapet över åkrar och genom skog längs Frykens stilla vatten. I ett stort gammalt stenhus möter jag den grupp av koreografer och arkitekter som ska vara mitt sällskap de kommande två veckorna.

Rural Movements är ett konstnärligt residens där arkitekter och koreografer får mötas för ett gemensamt utforskande av rörelser i landskapet. Residenset är öppet i sin form, exakt vad vi ska göra vet vi inte när vi anländer.

Under vistelsens första vecka ombeds vi alla att dela med oss av vår praktik till de andra deltagarna. Vi arkitekter visar foton av våra projekt och vi berättar ingående om intentioner, processer och resultat, relaterar till globala utmaningar, historiska förlopp och samhällets förändring. Berättaren sitter på en lite upphöjd scen. Rummet är nedsläckt och de andra sitter vända mot projektorduken och den som berättar, stilla och tysta. Efter presentationen har vi samtal om designval, arkitekturens plats i samhället eller våra egna utmaningar inom fältet.

Koreograferna väljer ett helt annat rum: en stor, öppen sal med generösa fönster, mycket ljus. Ingen använder den upphöjda scenen. Vi sitter på golvet i en cirkel vända mot varandra, barfota. Vi får höra några få meningar om vad vi ska få ta del av, sen berättar koreograferna om sin praktik genom att vi får göra den. Med våra egna kroppar, våra armar, händer, fingrar. Våra lår, bröst, ryggar och nackar. Vi sträcker ut och kryper ihop. Vi är snabba, nästintill stilla, vi leder varandra och vi följer. Vi testar var olika gränser går – rummets avgränsningar, hur långt min arm kan nå, hur nära en annan människa får komma mig. Vi guidas till att utforska rörelse och att utforska genom rörelse.

Det är ett ordlöst berättande. Jag känner mig både förvirrad, inspirerad och lite tillplattad.

Efteråt pratar vi om det vi upplevt. Hur det kändes för just mig. För det personliga är viktigt. Våra tidigare erfarenheter påverkar hur vi rör oss och hur vi förhåller oss till omgivningen. Som arkitekt tycker jag att detta är otroligt spännande och fylls av en saknad – hur kan det vara så att vi som arbetar med rumsligheter, materialitet, upplevelser, blivit så beroende av bilder och ord?

Den andra veckan utforskar residensets deltagare gemensamt och tar med den ordlösa rörelsen ut i landskapet. Vi rör på oss i en halvtom lada, vid materialupplaget på sågverket, bland stubbar på ett kalhygge och runt grästuvor vid strandkanten.

Jag har en känsla av att det ordlösa kan upplevas som flummigt, mindre värt och lätt att avfärda. Vi arkitekter är så väl tränade i att uttrycka oss i ord och bilder, det är så vi säljer in formkoncept, vinner tävlingar och argumenterar för vår vision. Samtidigt är en stor del av vår kunskap ordlös. Vi jobbar med formen tills den känns bra. Väl arbetad arkitektur går bortom givna mått och byggnormer. För visst handlar formgivning till stor del om känsla? En känsla som bygger på erfarenheter, både av att vara arkitekt och att vara människa.