Sättet att resonera kring och konstruera barns lekytor förändras naturligtvis gradvis med tiden, likt allt annat i samhället. Sedan en tid tillbaka har vi sett en tydlig tendens att successivt tömma lekytorna på sitt innehåll. Gungor, lösa föremål, buskar, stenar, träd och eventuella höjdskillnader tas bort med det övergripande syftet att öka säkerheten. Lekplatserna påminner allt oftare om kalhyggen och snabbmatskedjor. Till en följd av denna utveckling uppstår det tyvärr ett annat problem. Allt färre barn vill spendera sin tid på en lekplats som i princip skalats ren från verkliga utmaningar och stimulerande innehåll.

Genom att så kategoriskt försöka eliminera riskerna för kortsiktiga skador hos barnen bidrar man ironiskt nog till de långsiktiga psykologiska och fysiska skador som uppkommer vid ett ökat stillasittande. Nu finns det lyckligtvis lekplatstillverkare som på allvar försöker balansera kommersiella och kommunala intressen med barns behov och rättigheter, men de är i minoritet. Det finns nämligen en hel del hinder och rädslor att övervinna för den aktör som vill bygga kreativt, utvecklingsfrämjande och barnvänligt.

Ingen vill motta anklagelser om tjänstefel eller skadeståndskrav från försäkringsbolag. Det är naturligt att man vill hålla ryggen fri. Att minimera risken för felsteg blir därför en dominant approach. Detta i sin tur är en trolig bidragande orsak till att man ofta behandlar byggstandarder som lagar (fast de i själva verket är rekommendationer) och att man samtidigt ofta ser på lagar som rör barn som just rekommendationer eller önsketänkande.

Många lekplatstillverkare har tagit fasta på fördelarna med att standardisera sitt budskap och utbud. Man ser även till att erbjuda försäkringar och garantier vid eventuella tvister för att beställaren ska känna sig ännu tryggare. Men om barnens tid på lekplatserna fortsätter att minska uppstår en ny fråga: Om barnen inte vill spendera tid där finns det då kvar något behov av lekplatser överhuvudtaget?

Vi vet alla att det vore oerhört värdefullt om barnen kunde röra sig mer än vad de gör i dagsläget. Ur ett långsiktigt perspektiv ligger det i allas intresse att skapa en bättre balans mellan barnens behov, samhällets uppbyggnad och kommersiella intressen. Vad kan vi göra för att hitta balansen igen?

Att bygga hälsofrämjande för barn kräver en mer utvecklad förståelse för barnens egna behov och önskemål. Har man inte den själv så finns det experter på området. För att upprätta balans i beslutsfattandet behöver man ta vara på den vidsträckta kunskap som redan finns tillgänglig. Vad säger forskarna, pedagogerna, vårt eget sunda förnuft och framförallt barnen själva?

Ingen vill att barn ska skada sig när de leker. Men om vi inte ger barnen möjligheter att lära sig hur man gör balanserade riskbedömningar, hur ska de då någonsin kunna göra det i sitt vuxna liv?