Tankesmedjan
Movium

Barnet och trädet

Publicerad: fredag 21 maj 2021

Senast ändrad: onsdag 29 mars 2023

Lena Jungmark. Foto.

Det första ett barn ritar är ett träd och ett hus. Vårt samspel med träden är starkt genom hela livet, men tar sig olika uttryck beroende på livsfas, skriver Lena Jungmark.

Det första ett barn ritar är ett träd och ett hus. Vårt samspel med träden är starkt genom hela livet, men tar sig olika uttryck beroende på livsfas, skriver Lena Jungmark.

Mitt första starka minne av ett särskilt träd är från skolvägen genom min barndomsstad på sjuttiotalet. Cykelvägen gick genom en park och där stod trädet som fick mig att gråta varje år i maj. Jag fann det så obeskrivligt vackert, som en saga, en dröm, näst intill en uppenbarelse. Det stod där ensamt på en gräsmatta och blommade till ingen nytta och dessutom bara under en kort tid. Varför denna slösande och meningslösa skönhet? Ett stort vemod drabbade mig, samtidigt med en förhöjd livskänsla.

Tio år senare gav jag mig i närkamp med allehanda träd. Efter en barndom där få gatu- eller parkträd stack ut – utom det ovan nämnda då förstås – slog nu pendeln över åt andra hållet. Natur och träd blev ett studieobjekt där minsta knopp var intressant. Ögat hårdtränades i att uppmärksamma minsta färgskiftning, läsa av likheter och olikheter, se mönster och sedan kategorisera i släkte och familjer. Kunskap byggdes upp, men kanske inte så mycket relation.

Om ytterligare några decennier var jag redo att öppna för ett mer intimt samspel med träd. Utmattning drev mig ut i naturen för att söka återhämtning. Där fanns träden, redo att ta emot – liksom sten, mossa och vatten. Jag försjönk i att betrakta, teckna och låta tiden gå och pressades tätt inpå verkligheten, så nära att ingen skillnad egentligen fanns. Trädet var jag och jag var trädet.

Inom zenbuddismen kallar man tillståndet där dualismen upphör för ken-sho, vilket betyder ungefär ”att se sin sanna natur”. Genom långvarig träning i meditation kan dualismen för en stund upplösas och en glimt av en annan parallell värld visa sig. En upplevelse av att allt är jag och jag är allt. Inget är längre åtskilt och delat. Det är en livsförändrande erfarenhet att göra, om än flyktig.

Det nyfödda barnet är i full kontakt med sin omgivning och gör inte skillnad på sig själv och omgivningen. Att särskilja sig själv från andra är en del av att växa upp och utvecklas till en fungerande vuxen människa. Det är som det ska och måste vara, men betyder inte att det inte finns en annan verklighet samtidigt, där trädet inte är ett studieobjekt eller en lignos att använda och vårda för våra egna syften. Trädet kan också vara du, och du kan vara trädet – i en djupare mening och i en annan tradition.

Trädet är en universell kulturell och religiös symbol för skapelsen, världen, livet och människan. Trädet är en av de första saker ett barn ritar: huset och trädet. Träden följer oss genom vår yrkesutövning i planering, utformning och förvaltning. Men fantastiskt nog kan trädet – i en annan verklighet – samtidigt vara detsamma som du själv.

Och för den som undrar över det fantastiska trädet på min skolväg; det var Crataegus x media ’Paul’s Scarlet’, rosenhagtorn. Ingen favorit idag när skolning och utbildning gjort sitt. Men upplevelsen, den lever kvar! 

LENA JUNGMARK