Bussen med mellanstadiebarn svänger ut på Öresundsbron. Barnen, från en skola i ett socioekonomiskt svagt område i Malmö, har aldrig varit utanför sin stadsdel, inte ens i centrum sex km från skolan. Att åka över Öresundsbron och komma utomlands hetsar upp dem till bristningsgränsen – en resa som fram till denna dag varit utom räckhåll.

Den här resan gjorde jag för tio år sedan, i projektet Gröna skolgårdar, som då pågick i Malmö. Vi ville vidga elevernas referensramar för vad en lekmiljö kan vara. Där och då väcktes hos mig insikten om hur olika världar barn växer upp i.

Idag, ett decennium senare i en tid som präglats av pandemin, har vi allihop erfarenhet av hur begränsad rörlighet påverkar oss, oavsett var vi bor. Många som vistats mer hemma har upplevt och förstått hur viktig närmiljön är för rekreation i vardagen.

Barn lever ända upp i högstadieåldern sitt vardagsliv i den stadsdel där de råkar bo. Barn i socioekonomiskt svaga familjer får inte möjlighet att kompensera en bristande uppväxtmiljö med utflykter till naturen, till lantställen eller platser utomlands. De behöver en god gestaltad livsmiljö just precis där de bor. Det innebär möjlighet att tryggt kunna röra sig mellan skola, hem och kompisar. Det betyder aktiviteter som inte kostar pengar och upplevelser, variation, grönska, mötesplatser, engagerade vuxna och möjlighet att påverka, delta och växa in i samhällskroppen. Denna rikedom ska finnas i alla stadsdelar.

Segregation drivs framför allt av att de som är välbeställda drar sig undan i sina egna områden. Det är alltså samhället som helhet som är segregerat och inte särskilda områden med socioekonomiskt svag befolkning. I en rapport från våren 2021 konstaterar Folkhälsomyndigheten att alla i samhället påverkas negativt av segregation, men att störst negativa konsekvenser drabbar dem som bor i områden med socioekonomiska utmaningar. Känslan av gemenskap, trygghet och tillit tar stryk och det påverkar hälsan.

Internationella och nationella måldokument slår fast alla barns lika rätt till liv, utbildning, lek, fritid, kultur och en god livsmiljö. Det finns alltså inga dokument som uttrycker att bara vissa barn har rättigheter. Vad är det då som hindrar oss från att skrida till verket och bygga en jämlik, och därmed hållbar, stad? Saknas politisk samsyn på lokal nivå? Har barns rättigheter blivit partipolitik? Saknas ekonomiska modeller? Visioner? Mod?

Politiska beslut om alla barns lika rätt till god gestaltad livsmiljö är fattade på högsta nivå. Om detta råder politisk enighet. Med ett barnperspektiv och barnrättsperspektiv (kunskap om barns behov och rättigheter) har vi som arbetar med planering och utformning av fysisk miljö en bra verktygslåda. Alla barn och unga har samma behov av spännande lekmiljöer, naturkontakt och rörelse.

Men bristerna i den segregerade staden är olika i olika stadsdelar. I en välbeställd nybyggd och högexploaterad stadsdel kan barn lida brist på rymliga grönytor, naturkontakt och platser som är oordnade och spännande där de kan ta egna initiativ. I ett ytterområde kan den mest akuta bristen vara trygghet och bristande utformning eller skötsel.

Som planerare och landskapsarkitekt gäller det således att ha ett stabilt barnperspektiv, ett barnrättsperspektiv som är up to date, mod i barm och öppenhet för att arkitektrollen kan behöva förnyas.

Lästips:

Jämlikhetsanden – därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen, Richard Wilkinson & Kate Pickett, 2011

Vår livsmiljös betydelse för en god hälsa, Folkhälsomyndigheten, 2021