– Men hur ser en plats för ungdomar ut?

Jag stöter ofta på frågan och den längtan den ger uttryck för – en copy-paste-lösning som funkar överallt. Jag tänker att en sådan inte finns och svarar att ett samarbete med målgruppen är den bästa metoden. En sådan process kan också ge det där mervärdet som ofta ingår i en önskan om speciella platser för tonåringar – ökad demokrati och delaktighet i samhället.

Märkligt nog tycks denna längtan efter färdiga lösningar saknas när andra platser ska gestaltas, och märkligt nog präglas just platser för barn och unga av prefabricerade designlösningar. Lekplatsutrustning beställs från globala leverantörer och spontanidrottsplatser kommer i färdiga moduler. Visst är torgens och parkernas bänkar också oftast designade av specialiserade företag men själva gestaltningen är ändå omsorgsfullt platsspecifik.

Problemet med spontanidrottsplatser är att de mest används av killar. Därför söks en liknande lättapplicerbar lösning för tjejer. Även här lyser frustrationen igenom.

– Vad vill tjejer göra då?

Kanske är frågan felformulerad. Den innehåller antaganden om att killar och tjejer är homogena grupper som delar intressen, behov och längtan samtidigt som den ställer dem mot varandra och menar att killar är enkla och tjejer är svåra. Denna uppdelning och stereotypisering gynnar ingen och kan vara direkt skadlig. Vi vet att psykisk ohälsa är stor bland unga idag, allra störst är den bland personer med en könsidentitet som inte ryms inom den binära uppdelningen kille eller tjej.

Det finns andra frågor att ställa. Ungdomar idag har koll. De kan prata om rasism, jämställdhet och normer. Med guidning kan de omsätta sin egen kunskap och erfarenhet till en inkluderande gestaltning av offentliga platser för unga. Jag vet, för jag har haft privilegiet att få delta i sådana processer. Det fysiska resultatet är en kreativ gestaltning som tillkommit i mötet mellan professionell formgivning och nya idéer om vad unga människor faktiskt vill göra tillsammans.

Sofia Wiberg, KTH, skriver i sin avhandling Lyssnandets praktik – medborgardialog, icke-vetande och förskjutningar om hur medborgardialoger anses vara ”lyckade” när svaren stämmer överens med vad de styrande ville höra. Faran med detta är uppenbar och kan resultera i rosafärgade platser som snarare cementerar flickors plats och handlingsutrymme i staden än leder till mer jämlikhet. Det riskerar också att leda till ett minskat förtroende för myndigheter och därmed urholka demokratin.

Det är stora ord. Nyckelordet är nog just lyssnande. Att våga fråga, våga utforska begär, längtan och drömmar tillsammans med unga. Att ta sig tid och skapa plats för att lyssna.