Fyra års slit är över för humanekologen och aktionsforskaren Frederik Aagaard Hagemann. Avhandlingen är både försvarad och uppspikad, men ungdomarna i projektet upptar fortfarande mycket av hans tankar. Kontakten lever också vidare i projektets gemensamma Whatsapp-grupp. Samtalet har dock inte alltid flödat lika fritt.

– Vid vårt första möte frågade jag vad landskap betydde för dem, och möttes av total tystnad. Min avhandling är fyra års utforskande av vad tystnaden bottnade i, säger han.

Det blev en av projektets första lärdomar: att ett ord från hans eget forskarperspektiv inte betydde någonting för de medverkande tonåringarna, bosatta i de socioekonomiskt utsatta bostadsområdena Hermodsdal, Sofielund och Seved i Malmö. Frederik Aagaard Hagemann fick då testa sig fram genom en mer lekfull och analytisk process.

– Jag frågade dem vad de ser när de går ut genom dörren till sitt hem, och så började vi nysta utifrån det.

Återkommande exempel
Ett exempel som återkom var det lokala gokart-centret.

Vi ser det varje dag, men ingen har varit där, beskrev en av ungdomarna. För många var det en plats som hörde till en annan del av staden och till andra unga som hade råd att betala för aktiviteten.

I denna process myntade en av ungdomarna begreppet nöjessegregation, som kom att bli tongivande i det fortsatta projektet.

– Det skapas osynliga gränser i stadsrummet, där vissa delar upplevs som otillgängliga, inte för att det finns fysiska hinder, utan för att det sociala landskapet signalerar att vissa personer inte hör hemma där.

Fritidsgården stängd
Samtidigt saknas viktiga funktioner i dessa bostadsområden. I Sofielund har fritidsgården varit stängd i flera år. I Hermodsdal finns inget bibliotek. Det finns ingenstans att hänga, uttryckte flera ungdomar.

Som en del av forskningsprojektet hölls så kallade framtidsverkstäder, där ungdomarna fick diskutera hur deras stadsrum kunde förändras för att passa dem bättre. Till en början var de skeptiska till om deras bidrag skulle leda till något.

– De tyckte att vi var tokiga och för ambitiösa. Det är omöjligt att förändra något, var en återkommande kommentar.

Vapen och trygghet
När de utforskade sina tankar om vad en trygg stad innebär skrev en av deltagarna att trygghet kräver att bära vapen, medan andra reagerade tvärtom, att en trygg stad kräver frihet från vapen.

– Vi ville skapa ett fritt samtal där man kan uttrycka hur verkligheten funkar från många olika håll, också det jag som forskare förstår väldigt lite om.

Ett praktiskt resultat var en öppen fritidsgård, där unga själva fick skapa innehållet och bjuda in besökare.

– Vissa deltagare hade blivit utkastade från fritidsgårdar tidigare, så på deras öppna fritidsgård fick ingen bli utkastad. I stället fick de unga själva utforska hur de ville använda platsen och vilka regler som skulle gälla.

Idé blev verklighet
En annan idé som blev verklighet var en triathlon-aktivitetsdag på olika sportaktivitetscenter, varav det lokala gokartcentret var en av höjdpunkterna. Ungdomarna arrangerade dagen och bjöd in andra unga som inte har råd att besöka dessa center.

– Intresset för att medverka var stort, så dagen gav deltagarna en positiv erfarenhet av att ta initiativ. Det öppnade upp för engagemang i stadens miljö som gav mening för dem.

Frederik Aagaard Hagemanns avhandling, Engaging with Young People in Shaping Sustainable Futures, visar några alternativa utvecklingsmöjligheter för vad som är hållbart ur ungdomars perspektiv; miljöer där alla kan känna sig välkomna, fria att vara sig själva och att få ta del av nöjen. Avhandlingen visar också att när unga bjuds in i stadsplaneringsprocesser sker det ofta på vuxnas villkor. De får delta i workshoppar där förslag redan är bestämda. Vi kan rita på kartor och säga vad vi vill, men vi vet att det ändå inte blir så, sa en ungdom i en av diskussionerna.

Måste förändras
– En av de viktigaste utgångspunkterna var att det inte är unga som ska anpassa sig, utan samhället som måste förändras. Min avhandling visar möjligheter som detta perspektiv skapar, men det kräver att vuxenvärlden är villig att lyssna, på riktigt.

Han återkommer ofta till hur viktigt språket har varit i hans avhandling, och hur ett begrepp kan ha så olika innebörd för olika personer.

– Jag har tillräckligt mycket material om hur begreppet landskap kan tolkas för att kunna skriva en ny avhandling bara om det, avslutar han.