I den andra delen av artikelserien möter vi Niklas Karlsson, kursdeltagare vid Landskapsarkitektur i samhället, som ges inom ramen för landskapsarkitektprogrammet på masternivå i Alnarp.

Vad motiverar dig att satsa på en framtid inom just landskapsarkitektur?
– En framtid inom landskapsarkitektur, särskilt inom forskning, lockar då jag vill vara med och bygga ett samhälle som fungerar för människor, ekosystem och framtida generationer. Jag dras till hur forskning kan avslöja sambanden mellan exempelvis fysisk planering, hållbarhet och rättvisa. Det hjälper oss att förstå hur våra miljöer kan bli mer inkluderande och demokratiska.

Landskapsarkitektur är ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som kombinerar designtänkande, miljövetenskap och social teori. Mitt mål är att vara med och skapa platser där människor känner sig trygga, sedda och sammankopplade med varandra och med naturen. Ytterst drivs jag av visionen om ett samhälle där det offentliga rummet inte är ett privilegium utan en delad rättighet och där våra landskap återspeglar omsorg, mångfald och motståndskraft. Forskning inom landskapsarkitektur erbjuder verktygen för att ställa kritiska frågor, engagera samhällen på ett meningsfullt sätt och utveckla evidensbaserade lösningar för en värld som både är beboelig och rättvis.

På vilket sätt vill du arbeta med landskapsarkitektur i framtiden?
– Jag har alltid drömt om att kunna förändra, förbättra och informera. Att forska, undervisa och att driva olika frågor, tankar eller idéer är en bra väg till att influera och inspirera kommande generationer. Genom ett sådant arbete kan ny kunskap nå en stor bredd av människor. Att genom sin profession få möjligheten att kunna göra just detta är väldigt givande och lockande. Därför känns SLU som en bra arbetsplats!

Varför valde du att läsa kursen Landskapsarkitektur i samhället?
Genom att läsa denna kurs ville jag skapa en kritisk lins där man kan undersöka förhållandet mellan rum, makt och samhälle. Jag tror att förståelse för detta förhållande är avgörande för alla som vill designa inte bara landskap, utan också rättvisare och mer motståndskraftiga samhällen.

Landskapsarkitektur handlar inte bara om att skapa funktionella eller vackra miljöer, utan också om vem som får bestämma vad som byggs, var och för vem. Jag är särskilt intresserad av hur landskapsarkitektur kan fungera som ett verktyg för demokratiskt engagemang. Genom att skapa platser som uppmuntrar deltagande, främjar medborgerlig dialog och miljörättvisa kan fysiska miljöer som har bra förutsättningar att hålla på lång sikt ta form.