Klimatkrisen är ett faktum. Och även om jag tycker att ansvaret främst bör ligga hos regeringar, internationella organ och globala företag kan jag inte låta bli att undra: Varför är det så svårt för oss människor att ändra vårt beteende för att om inte vända så i alla fall bromsa klimatförändringar?

Varför är det svårt för människor att på riktigt bry sig, bortom engagerade diskussioner kring middagsbord och förfasade kommentarer på alarmerande Instagraminlägg? Att faktiskt göra någonting. Varför är inte alla (som kan) ute på gator och torg högljutt demonstrerande dagarna i ända? Hur kan vi sitta så lugnt i tv-soffan och bara byta kanal?

En ingång till förståelse finns inom psykologin. Våra hjärnor är genetiskt kodade i en värld väldigt annorlunda än dagens. Evolutionen verkar långsammare än den tekniska utvecklingen. Människor är därför jättebra på att agera på omedelbara hot, då ändrar vi beteende direkt. En flodvåg kommer – vi springer.

Men för hot som ligger i framtiden är vi, till kommande generationers olycka, inte lika bra på att agera. Inom psykologin heter det att vi diskonterar framtida händelser. Hjärnröntgen visar att när vi tänker på oss själva aktiveras vår prefrontala cortex, då lyser den främre delen av hjärnan upp. När vi tänker på nära och kära lyser det fortfarande, men inte lika mycket. Med relationellt och fysiskt avstånd till människor avtar aktiviteten drastiskt. En främling på andra sidan jorden kan inte väcka samma engagemang hos mig som en nära vän, hur mycket främlingens hem än håller på att översvämmas. Personen, händelsen är passiviserande långt bort.

Detsamma gäller framtiden. Ju längre fram i tiden en händelse ligger, desto mindre kan vi engagera oss i den. Till och med när vi tänker på oss själva om några år avtar aktiviteten i främre pannloben. Jane McGonigal, forskningsledare på Institute for the Future, skriver: ”Din hjärna beter sig som om ditt framtida jag är någon du inte känner och ärligt talat inte bryr dig särskilt mycket om.” Det är både skrämmande och skämmigt hur svårt vi har, ur ett psykologiskt perspektiv, att bry oss om framtida generationers välmående.

Det finns flera andra psykologiska fenomen som påverkar vår knappa förmåga att bry oss om klimatkrisen. Sociala jämförelseteorin säger att vi gärna tittar på hur människor i vår omgivning agerar och väljer beteende efter det. Om alla andra reser till Thailand över jul så kan väl även jag göra det. Single action bias synliggör hur vi känner oss nöjda över att ha gjort en bra sak, så pass nöjda att vi tycker att det räcker. Du köpte en miljöbil så då behöver du väl ändå inte sluta äta kött.

Samtidigt menar etikprofessor Samuel Scheffler att vi faktiskt behöver framtiden för att våra liv ska kännas meningsfulla. Ta bort framtiden och något grundläggande med att vara människa försvinner. Kanske har American Psychological Association rätt när de spår att psykologer kommer att vara en superviktig profession i spåren av klimatkrisen. De ser att människors mentala hälsa kommer att försämras i takt med att klimatförändringarna stegras. Det känns dystopiskt att de viktigaste yrkena i samhället inte är de som förhindrar krisen, utan de som tar hand om konsekvenserna av den – ångest, depression och trauma. Men kanske är det helt i linje med vårt mänskliga psyke. Vi agerar inte förrän vi är direkt drabbade. Och då kommer det att vara för sent. Det låter onekligen som ett förlopp som slutar i ångest.