Allt fler kommuner och stadsutvecklare talar om barns rättigheter i stadsplaneringen. Skolgator och lekgator invigs, barnvänliga stadsdelar planeras och barnkonsekvensanalyser genomförs. Att bilens dominans ifrågasätts och att barnkonventionen blivit lag har skapat en ny dynamik i stadsutvecklingen. Lekbara gatumiljöer och barninvolvering har i flera delar av världen visat sig vara kraftfulla verktyg för att förbättra barns uppväxtvillkor – och vi inspireras. Framtiden ser hoppfull ut.

Men vi måste vara vaksamma. Begreppen ”barnvänlig stadsdel”, ”lekgator” och ”barninvolvering” används idag på vitt skilda sätt, ofta utan tydliga kriterier. När syften, målbilder och metoder skiftar uppstår begreppsförvirring. Vad händer när vi använder verktygen felaktigt – och sedan avfärdar dem som ineffektiva? Risken är att vi tappar förtroende för insatser som i grunden kan vara avgörande för barns livsmiljö.

Idag blir många initiativ inom barnvänlig stadsutveckling en form av tokenism – där barns perspektiv lyfts fram, men utan att påverka besluten. Barn inkluderas på ett ytligt sätt för att legitimera projekt snarare än för att ge dem verkligt inflytande. Det kan handla om att barn får rita teckningar som sedan ignoreras, att workshoppar arrangeras pliktskyldigt utan en genuin vilja att lyssna, eller att enstaka små inslag i stadsmiljön marknadsförs som ”barnvänliga” utan att den grundläggande infrastrukturen förändras.

Varför ser det fortfarande ut så? Kommuner saknar ofta tid, resurser och kunskap. Många förstår inte varför ett barnperspektiv är relevant för stadsutvecklingen och hur det kan gynna deras projekt. Detta resulterar i en låg ambitionsnivå, där rätt kompetens inte anlitas för att facilitera barninvolveringsprocessen. En vanlig missuppfattning är att barns idéer inte är realistiska – vilket leder till att de endast intervjuas, snarare än att involveras genom kreativa processer.

Samtidigt visar erfarenheten att när beställare väl engagerar sig och involverar barn på riktigt, blir de positivt överraskade av barnens insikter och idéer. Barn är ofta både konstruktiva och innovativa – om de ges rätt förutsättningar.

Kan vi enas om tydliga kriterier för begreppen vi använder? Kan vi exempelvis slå fast att barninvolvering innefattar kreativa processer snarare än intervjuer för att få nå högre idéhöjder och mer välförankrade koncept? Kan vi skapa en tydlig definition av ”lekgator”, så att begreppet inte missbrukas och kan betyda allt från temporära avstängningar till permanenta lekvänliga gatumiljöer? Och slutligen – kan vi enas om vad en barnvänlig stadsdel faktiskt är?

Barnrättsaktivisten Tim Gill menar att en stad där barns självständiga mobilitet prioriteras är en stad där barn verkligen kan leva fritt. Maria Kyttä talar om childfriendly affordances – stadsdelar som erbjuder barn möjligheter att leka, utforska och självständigt interagera med sin miljö. En barnvänlig stadsdel handlar inte om enstaka lekplatser, utan om ett helt samhälle där barns frihet och rörlighet är en grundläggande del av stadsplaneringen.

Trots att vi vet att barnbegreppet omfattar åldern 0–18 år handlar diskussionerna oftast om yngre barn. Men vi behöver även skapa bra platser för våra tonåringar. Viktigt är också att barn och unga involveras tidigt i processen så att förändringar faktiskt kan komma till stånd, och att barnens förslag tas på allvar – om vi frågar dem måste vi också ta svaren på allvar.

Freiburg i Tyskland och Rotterdam i Nederländerna nämns ofta som förebilder, men inspiration finns även på andra håll. Världens städer rymmer många platser där barns mobilitet och frihet prioriterats på riktigt. Där har bilytor minskats, barn kan röra sig fritt och stadsrummet är utformat efter deras behov. Den nivån av ambition borde vara vår målsättning.

På ytan låter begreppet som en självklarhet – en barnvänlig stadsdel är ett område där barn kan röra sig fritt, leka utomhus med sina vänner, känna sig trygga och ha tillgång till de resurser och utmaningar som utvecklar dem. Men för att allt detta ska bli verklighet krävs en tydlig vision: Om vi ska kunna skapa barnvänliga områden måste vi vara ense om vad begreppet betyder.