I STAD 40, med temat Den vilda staden, frågade vi Sveriges kommuner om de under de senaste fem åren (det vill säga sedan 2019) hade låtit bli att klippa gräsytor för att gynna framväxten av blomsterängar. Av dem som svarade på enkäten (38 procent) berättade 85 procent att de arbetat så, och för 91 procent av dem pågick arbetet fortfarande.

Kommunerna arbetar på olika sätt med sina ängar. En del låter mindre gräsytor växa igen, andra anlägger ängsmark och sår in ängsblommor i gräset. Längs vägar i urban miljö ser man idag fler vilda blommor än på länge när grässlänter tillåts växa fritt. Nästan alla som svarade på vår enkät sa att det var för att gynna den biologiska mångfalden man gjorde så här, och en del sa att det också handlade om att spara på kostnader för skötsel. Detta ger onekligen kommunerna en ny möjlighet att på ett pedagogiskt sätt berätta (utan att sätta upp skyltar, som jag personligen har svårt för) om en stor förändring till följd av ett förändrat klimat, ja ett paradigmskifte.

Region Gotland har sedan 2020 arbetat med att släppa upp gräsmattor till äng för att öka den biologiska mångfalden. Man låter också bli att kortklippa gräsytor till förmån för fler ängsytor. Att få den egna förvaltningen att förstå varför detta görs har inte varit helt lätt, berättar regionträdgårdsmästare Pernilla Johansson i det här numret av STAD, Stad i öst – Visby. En välskött gräsmatta är i mångas ögon lika med en kortklippt gräsmatta. Men tiden är en annan nu. En klippt gräsmatta börjar alltmer signalera något som är trist att betrakta och fattigt på liv, ja, en död yta som känns helt fel i vår tid.

Kunskapsnivån och förståelsen för att världen ser annorlunda ut måste höjas generellt – både vad gäller proffs och medborgare. Den tid då en välansad och kortklippt gräsmatta var tecken på ett väl utfört skötselarbete och signum för en anläggning av hög kvalitet gäller inte längre – det är hög tid för en ny estetik, en estetik som signalerar vilt liv.

Ett utmärkt och allt vanligare pedagogiskt sätt att göra detta på är att omsluta ängsytan med en skarp, välklippt kant: som en bred kontur. Det får mig som möter detta att omedelbart förstå att det är medvetet gjort, att det finns en idé bakom – det är ett sätt att skapa form genom förvaltning. På Gotland möter jag detta i flera små vardagsparker i Klintehamn, en av öns tätorter. Samma sak möter mig när jag besöker den engelska slottsanläggningen Blenheim, platsen där Winston Churchill föddes och som förblev hans favoritplats genom livet. Här skapade och lanserade landskapsarkitekten Capability Brown (som såg möjligheter, capabilities, i alla trädgårdar och parker han kom i kontakt med) idén om den engelska landskapsparken. Inte heller i Blenheim är böljande grandiosa, välklippta gräsytor någon självklarhet idag – de breda konturerna signalerar precis som på Gotland att här har en ny estetik gjort sitt inträde.

Jag blir upprymd av detta! Hela sommaren har jag, vart jag än kommit, vinnlagt mig om att uppmärksamma spåren av den vilda estetiken. Jag finner den på allt fler platser. Det stärker min tillit och tro på att förändring är möjlig, om än i det lilla – ja det måste helt enkelt börja så, på ett icke-pekpinneaktigt sätt, just med en estetisk signal, som lockar, gör en uppmärksam och nyfiken.