Av de tre hållbarhetsbegreppen ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet verkar det vara svårast att förklara vad man i den fysiska planeringen menar med det sista. Social hållbarhet har blivit en etikett som godtyckligt kan klistras på allt möjligt som är tänkt att stärka den sociala dimensionen i stadsutvecklingen. För ett drygt år sedan tog Fojab arkitekter upp detta i ett debattinlägg i STAD. Arkitekterna menade att de har lösningar på social hållbarhet men att de sällan, om ens någonsin, diskuterar själva frågan: vad är det våra lösningar faktiskt svarar på?

År 2021 publicerade Finansdepartementet rapporten Den hala tvålen – verktyg och metoder för social hållbarhet i fysisk planering. Rapporten är en kartläggning av vad som görs runt om i landet. Den har kommit till just för att det är så svårt att definiera begreppet – ja, det är, precis som Finansdepartementet säger, en hal tvål: när man försöker hålla fast den slinker den glatt iväg.

I rapporten finns dock den bästa och mest begripliga modell av hållbarhetsbegreppet som jag stött på: det framställs som en pyramid. Botten, den breda basen varpå allt annat vilar, utgörs av den ekologiska hållbarheten. Ovanpå den kommer den ekonomiska hållbarheten och högst upp, som den lilla toppen i pyramiden, placeras den sociala hållbarheten. Vad betyder då detta? Jo, det gör klart att utan basen i pyramiden, utan en biologisk mångfald och bevarade ekosystem, kan vi inte bygga någon pyramid – och vi kan definitivt inte placera ut toppen. Den ekologiska hållbarheten är fundamentet, utan den finns inget annat liv. Pyramidens topp, den sociala hållbarheten, är vi människor och vårt goda liv. Mittsegmentet, den ekonomiska hållbarheten, är medlet att nå dit.

Men vad menas då med det goda livet? I slutet av förra året deltog jag i en konferens i Lund med titeln ”Existentiell hållbarhet”, arrangerad av Lunds universitet. Begreppet i sig är svårt – vad menar vi med det, frågade sig talarna, som alla, såväl svenska som internationella, utgick från ett humanistiskt perspektiv, som religionshistoria och filosofi. Kanske snarare hållbar existens, föreslog någon på slutet – men nej, där tappar man obönhörligen det existentiella, som är något annat än existens. Samtidigt ville man inte fastna i en begreppsdiskussion. Utforskandet fortsätter och är nödvändigt, för hur ofta diskuterar vi meningen med vårt eget liv, den andliga dimensionen, vår egen tid på jorden, vår dödlighet? Hur ofta talar vi om dilemmat i att finna tröst i vårt eget hem, vår jord, samtidigt som vi själva håller på att förstöra det?

Vi människor har en särställning på jorden, det går inte att komma ifrån. Men vad gör vi med den? Om vi verkligen förstår och utgår från att vi är en del av helheten, att allt liv hänger ihop, att vi inte är någonting som står vid sidan av, kan vi också känna hopp och glädje – då finner vi kraften att värna livet eftersom det även innefattar oss själva.

”Den traditionella synen på oss själva håller på att ersättas av ett vidgat perspektiv på vår identitet och vårt egenintresse – det som filosofen Arne Næss kallade det ekologiska självet, ett själv som omfattar andra varelser och allt liv på jorden”, skriver Joanna Macy i sin lilla bok En levande del av allt levande. Själv kallar hon detta själv för ett grönare själv. Det här är en hjälp till att tänka större, mer hoppfullt, på vad existentiell hållbarhet skulle kunna vara. Boken är för övrigt så liten och tunn att den går att bära med sig i fickan. Alltid.