I ett avsnitt av Trädgårdstider besöker programledarna landskapsarkitekten Sven-Ingvar Anderssons privatträdgård i Södra Sandby i Skåne. De stiger in i en helt underbar värld av modernistisk landskapsarkitektur. Det är stigar, träd och gläntor fullständigt överväxta med vildvuxen murgröna. Den tycks komma från alla håll med sina spretiga blad, underifrån, från sidan, ovanifrån.

Det är hav av blommande aklejor och allium, inramade av vältuktad buxbom. Det vilda möter det strikt kontrollerade. Trädgården består av sju olika rum, tydligt åtskilda av höga, formklippta hagtornshäckar. Siktlinjer lockar och styr blicken. Det är otroligt rikligt med växter men antalet arter är ganska få. Det skapar ett lugn. En ro. Ett överdåd men samtidigt en nästan magisk fridfullhet.

Känslan av fridfullhet har tagit många år att utveckla. Att använda växter som arkitektoniskt material är inget för den som söker snabba resultat. En oas klädd i frodig murgröna tar åratal. En av landskapsarkitektens stora förmågor är verkligen att kunna se in i framtiden. Hur de där växterna som planteras med fyrtio centimeters mellanrum på en mörk jordbädd om några år kommer att täcka en hel rabatt i frodighet. Hur decimeterhöga små pinnar kan bli en majestätisk och tät häck.

Sven-Ingvar Andersson var landskapsarkitekt med eget kontor och professor vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. I en film berättar han om hur han inspirerats av renässansens trädgårdar, samtidigt som han ville skapa något modernt. När han bröt upp hagtornshäckarna för att skapa passager mellan trädgårdsrummen satte han de borttagna plantorna bredvid varandra och påbörjade ett mångårigt arbete med att forma dem. Först blev de till stora ägg. Ägg som sedan, berättar Sven-Ingvar Andersson, ville kläckas. Äggen blev till kycklingar och sedan hönor. Idag är hönorna fyra meter höga och utgör den mest kända delen av Sven-Ingvar Anderssons privata trädgård. I juni varje år blommar de i vitt.

En vinter dödades och deformerades flera av de stora växterna i trädgården. Då valde Sven-Ingvar Andersson att forma hagtornshäckarna efter deras nya form i stället för att sätta nya plantor som skulle ta år att växa upp. Häckarna klipptes i vågor och fick ett helt nytt formspråk. Den strikta geometrin fick ge vika för organiska levande rörelser.

En annan inspirerande landskapsarkitekt från samma tid är Ulla Molin. Hennes privatträdgård finns också i Skåne, i Höganäs. Uttrycket i de bådas trädgårdar liknar varandra. Det strikt formklippta och det vilda otuktade. Det vintergröna och de stora sjoken av samma växt. Det lugna och rogivande i en trädgård som vid första anblick kan se ut som att den sköter sig själv. Dess självklarhet.

Men sanningen är att det krävs en gedigen kunskap om växtmaterial för att åstadkomma dessa trädgårdar. Och en stor dos tålamod. Och, tänker jag, disciplin. Jag har läst att Ulla Molin förespråkade att aldrig sätta färre än tre plantor av samma sort bredvid varandra. En trädgård skulle aldrig kännas plottrig. Inte rörig. I sann modernistisk anda målade hon med tydliga och strikta penseldrag. Ändå, eller kanske just därför, är dessa modernistiska trädgårdar något av det frodigaste och mest drömska som finns.