Barnkonventionen har nu varit svensk lag i drygt fem år. Ett av motiven till att göra konventionen till lag var att all offentlig verksamhet, inklusive den fysiska planeringen, skulle präglas av ett barnrättsperspektiv. Men vad innebär barnkonventionen som svensk lag, och har den fått något genomslag i planeringspraktiken? Jag har i min nyligen avslutade studie Mot ett barnrättsperspektiv i fysisk planering studerat just detta.

Det är otydligt vad barnkonventionen betyder för den fysiska planeringen. Flera rättigheter i konventionen är i och för sig relevanta för planeringen. Exempelvis har barn rätt till fritid, lek och rekreation. Men rättigheterna är allmänt formulerade vilket gör att det är otydligt vilka konkreta skyldigheter kommunerna faktiskt har enligt konventionen. Det handlingsutrymme som kommunerna har i planeringen begränsas enligt våra domstolar inte heller av barnkonventionen.

Oklarheterna om vad barnkonventionen innebär avspeglas i planeringspraktiken. Jag har i min studie undersökt ett större antal detaljplaner från 15 kommuner. I nära hälften av dessa planer nämns barn eller barns rättigheter överhuvudtaget inte. I de fall barns rättigheter nämns görs det som regel genom standardformuleringar utan att det framgår hur barns rättigheter påverkat planens utformning. Endast i ett fåtal planer har kommunerna inhämtat åsikter direkt från barn. Det finns visserligen goda exempel på hur barns rättigheter beaktats – men de är få. Sammantaget verkar kommunerna uppfatta det som frivilligt att beakta barnkonventionen i den fysiska planeringen.

Det behövs alltså en förändring om barns rättigheter ska få genomslag i praktiken. I ljuset av min studie föreslår jag därför att alla aktörer ska ta barns rättigheter på allvar.

Staten bör förtydliga förväntningarna på kommunerna. Lagändringar som preciserar att barns rättigheter ska beaktas i planeringen bör övervägas. Inspiration kan med fördel hämtas från norsk planeringslagstiftning där barns rättigheter har en mer framskjuten position. Genom sådana förtydliganden kan myndigheter som Boverket också få tydligare mandat att vägleda om hur barnkonventionen bör realiseras.

Kommunerna bör ta barnkonventionen på orden. Kommunerna kan inte avvakta staten utan bör anlägga ett barnrättsperspektiv i planeringsverksamheten redan nu. Trots de otydligheter som finns skickar barnkonventionen en tydlig signal – barns rättigheter ska beaktas i all planering som berör barn. Ett barnrättsperspektiv i fysisk planering utgår lämpligen från principen om barnets bästa. Kommunerna bör i alla planer som berör barn bedöma vad som är barns bästa. Bedömningen behöver grundas på rättigheterna i konventionen, kunskap om barns behov samt barns egna åsikter. Barns rättigheter behöver också väga tungt när barns bästa vägs mot andra intressen i utformningen av planer.

Det är dags för ett barnrättsperspektiv i fysisk planering!

TIM HOLAPPA