Berättelsen om Visby är medeltida. På bilden som matats in på människors näthinnor framträder medeltidsveckan, ringmuren, hansestadens oregelbundna gatunät och trånga gränder. Bilden av staden som säljs in till turister är snarast en kuliss och ett skådespel, en iscensättning av en svunnen tid.

Visby har haft världsarvsstatus i snart tjugo år. År 1972 antog FN-organet Unesco en konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, som kallas för världsarvskonventionen. Medlemsländer nominerar kandidater som sedan utreds av Unesco. Ett världsarv är en plats, en miljö eller ett objekt som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia och är så värdefullt att det anses vara angeläget att bevara det för framtida generationer.

Öka skyddet
Den initiala tanken med världsarvskonventionen var att öka skyddet och bevarandet av ovärderliga kultur- och naturarv. Med det i åtanke kan det turistfokus som de listade platserna får verka bakvänt. Världsarvsstatusen skapar ett värde i form av turism, vilket gör att platserna och objekten blir kommersiella sevärdheter. På många håll har de blivit viktigare som turistattraktioner än som skyddsvärda objekt. När världsarvsklassificeringen började användas sågs den av många turister som en kvalitetsstämpel och blev en konkurrensfördel när det gällde att marknadsföra platserna som besöksmål.

Besöksnäringen leder till ökad belastning och slitage och i många fall behöver nu världsarven beskyddas, inte bara från tidens gång och klimatets påverkan utan även från ivriga turisters trampande fötter. Världsarven verkar ge upphov till en ständig debatt om att skyddas eller tillgängliggöras.

Omtvistad utmärkelse
Unescos utmärkelser av världsarv är omtvistade. Kritiker menar att förfarandet inte samstämmer med Unescos huvudsakliga syfte – att bidra till fred, demokrati och globalt samarbete. På en del platser som ansökt om världsarvsstatus har man behövt göra om området runt det tilltänkta världsarvet och ta bort nyare attribut som inte anses passa in. De byggs om för att se ut som de såg ut förr för att leva upp till kravet om bevarande av det ursprungliga och unika. På en del platser har detta stört de lokala näringarna och motat bort ursprungsbefolkning som lever på platserna.

En del forskare menar att kulturarvsturismen bygger på romantiserande nostalgi. Kulturarv är därför inte enbart något från det förflutna utan bör ses som en samtida företeelse. Kulturarvens betydelse bestäms av det värde som de ges idag. Bevarandet blir därmed politiskt.

Bildernas roll
Etnologen Carina Johansson undersöker vilken roll bilder spelar i skapandet av gemensamma föreställningar om en stad. Hon menar att den dominerande bilden av Visby är den som hansestad och världsarv. Under en kort period runt 1960- och 70-talen visades Visby upp som en modern stad med nya arbetsplatser inom teknik och nybyggda hyreshus. Men sedan dess är det, enligt henne, bilden av medeltidsstaden som råder. Visby som kulturarv.

Men vad innebär ett kulturarv? Ordet sägs ha introducerats på svenska 1887 av Viktor Rydberg, men det är först med Unescos arbete som ordet börjar användas i en större utsträckning, och då främst på engelska som cultural heritage. Men, menar etnologen Owe Ronström, det var först i början på 1990-talet som begreppet kulturarv började användas brett.

Förflyttar värden
Kulturarvsproduktion är, enligt Ronström, en process – ett kulturarv skapas. Det är en process som förändrar och förflyttar värden, förvandlar genom att göra platser till utställningsobjekt. Det är också en politisk process som upprättar makt över både det förflutna och över framtiden. Det utraderar minne och upprättar historia. Det är dessutom en avskiljande process. Om något ska kunna betraktas som kulturarv måste det avskiljas från allt som inte gör det. Kulturarv ingår alltid i hierarkiska ordningar och maktstrukturer, enligt Owe Ronström. Vissa gruppers kulturarv uppfattas som viktigare än andras. När idén om att något är bevaransvärt är etablerad är den svår att rucka på.

Etnologen Jan Turtinen menar att kulturarv både skapas och brukas i skärningspunkten mellan politik, marknad och sociala nätverk. De används ofta som utvecklingsfaktor för en ort eller region och som marknadsföring för turism. Man pratar om the tourist gaze – tillrättalagda bilder som ska locka turister. Bilderna upprätthålls sedan genom att turister redan innan de besökt en plats vet vad de kommer att få se och uppleva. Turistens blick letar efter bekräftelse på den bild de redan matats med.

I skymundan
Berättelserna om livet under andra tider kommer i skymundan. I Visby finns inga arbetslivsmuseer eller minnesplatser för folkliga traditioner, påpekar etnologen Owe Ronström. Gotländska traditioner med bondesamhället, folkmusik och gutniska sporter har dolts till förmån för den medeltida berättelsen.

Vid tiden för utnämningen till världsarv arbetade Visby hårt för att sticka ut från andra hansestäder kring Östersjön. Byggnader restaurerades och vid denna tid var staten inte så sträng med tillstånd för ombyggnationer – resultatet blev att många byggnader såg äldre ut efter ombyggnad än de gjort tidigare. Det skapade en debatt om huruvida byggnaderna fortfarande kunde anses vara autentiska.

Genom arbetet med att få världsarvsstatus har Visby gått från att vara en sliten småstad till att bli en medeltidsikon, enligt Owe Ronström. På grund av klassificeringen har priser på bostäder innanför ringmuren stigit och lett till en gentrifiering av den centrala staden. Det, menar Ronström, har accentuerat de skillnader och motsättningar som finns mellan staden och landsbygden. Stadens näringsverksamheter ändrades också; nu dominerar present- och klädbutiker tillsammans med restauranger och caféer stadsbilden, på bekostnad av hantverkare och småbutiker.

Ringmuren har, enligt Ronström, kommit att bli en gräns mellan den förmögna medelklass som har råd att bo innanför den, och andra grupper i samhället, som tillsammans med industrier och köpcentra finns på andra sidan.