Den fysiska miljön står sällan i fokus när barns stress, fysiska aktivitet och hälsa diskuteras. Forskning visar att förtätning ofta sker på ett ogenomtänkt sätt, vilket leder till trängsel och otydlighet i den fysiska miljön. Vill vi att barn är fysiskt aktiva och knyter an till platser i sin närmiljö behöver vi skapa fysiska miljöer som lockar till interaktion, fritt utforskande samt återhämtning. Socialt hållbara fysiska miljöer är med andra ord miljöer som bjuder in till lekfull mobilitet i vardagen.

Idag diskuteras bebyggelseutveckling och barns minskade fysiska aktivitet som två separata saker. Den övergripande planeringsideologin med fokus på förtätning har blivit hegemonisk. Samtidigt ljuder larmen om barn som inte rör sig tillräckligt, som saknar motoriska färdigheter som att slå kullerbyttor, eller drabbas av psykisk ohälsa, allt högre. Få i debatten kopplar samman dessa två faktum.

Hanterar förtätning
Studier av vardagslivet i staden visar hur barn, unga och deras föräldrar hanterar förtätade miljöer. I vår forskning om familjers upplevelser av sin boendemiljö i olika bostadsområden med olika grad av förtätning (från miljonprogramsområdet Gottsunda till områden byggda utifrån ett tätt planeringsideal som Kungsängen och Östra Salabacke i Uppsala), ser vi märkbara skillnader mellan hur barn och unga rör sig i de olika områdena.

Miljonprogramsområden lyfts ofta fram i negativa ordalag i samhällsdebatten. Många av de värden som vägledde den fysiska planeringen av miljonprogrammet har däremot möjliggjort en friare rörlighet och rikare rekreation för barn och unga om man jämför med dagens förtätade stadsdelar.

Mängd av möjligheter
Även om otrygghet kopplat till närvaro av kriminalitet i vardagen påverkar barns och ungas rörlighet i Gottsunda, bidrar den trafikseparerade områdesstrukturen i kombination med en välintegrerad grön infrastruktur och en mängd möjligheter till kommersiella och kulturella möjligheter, till en utforskande och lekfull mobilitet likväl som till återhämtning i vardagen.

Ingen av familjerna i Gottsunda lyfter oro för trafiken som en prioriterad fråga. Denna typ av barnvänliga rekreationslandskap riskerar däremot att försvinna när nu också Gottsunda förtätas. Bilvägar dras genom områden som tidigare varit bilfria och skär av skolgårdar. Gröna stråk naggas i kanten för storskaliga infrastrukturprojekt, som exempelvis en planerad spårväg.

Möjligt välfärdslandskap
Även i ett samhälle med en stark bilkultur har alltså välfärdslandskapet möjliggjort för en lekfull mobilitet. Den här typen av planering som utgår från barns, ungas och familjers behov har skapat miljöer som människor vill vistas i, och där även återhämtning kan ske.

I kontrast till välfärdens landskap byggs nu istället områden med färre levnadsmiljövärden. I Kungsängen och Östra Salabacke lyfts trafiken som det mest problematiska i vardagen. Både mängden bilar och utrymmet för bilar får de miljömässiga motiven till trots ta plats i de redan trånga stadsdelarna. Grönstrukturen är inte integrerad utan upplevs som öar, och mellanrummen mellan olika funktioner blir ytor för passage snarare än att de inbjuder till häng, vistelse eller umgänge.

Upplevs stressande
Den här typen av miljöer upplevs stressande, både för att många människor trängs på liten yta, och för att bilar och andra hårda kroppar tvingar mjuka, små kroppar till foglighet och undergivenhet.

Vi menar att det offentliga samtalet om urban hållbarhet främst fokuserar miljömässiga lösningar där social hållbarhet finns med till viss del, eller ofta inte alls. I praktiken är det dock främst ekonomisk-tekniska lösningar som står i fokus och den sociala hållbarheten kommer gång på gång i skymundan. I Gottsunda finns sociala anledningar till förtätning (social oro, kriminalitet), som man tänker kan byggas bort. Detta kommer dock att få konsekvenser för den sociala hållbarheten. I Kungsängen och Östra Salabacke är det framförallt miljömässiga anledningar till att man planerat tätt, men även här blir konsekvenserna för den sociala hållbarheten stora.

Synliggör målkonflikter
Vad vår forskning visar är att vi behöver planera och bygga utifrån platsspecifika förutsättningar, där både social och miljömässig hållbarhet beaktas och ges lika stor betydelse. Olika målkonflikter behöver synliggöras och diskuteras, och invånarna i bostadsområden behöver göras mer involverade i bebyggelseutvecklingen. Vi behöver mer och fördjupad diskussion om hur barns och ungas stress kan lindras av möjligheter till återhämtning i en lockande, lekfull, grön fysisk och social miljö.

Vi behöver röra oss bort ifrån gröntvättad retorik och börja granska de fysiska miljöer som faktiskt byggs i våra städer. Vi vet redan att det är långt ifrån de goda sociala miljöerna som avbildas i snygga och ” glassiga” översiktsplaner. Inte heller fungerar våra städer som goda, resilienta, miljömässiga och socialt hållbara miljöer. Vi måste sluta göra ”green business” av förtätningen och se på vad vi skapar för livsvillkor för barn och unga.

DANIELLE EKMAN LADRU, TANJA JOELSSON OCH SOFIA CELE

Danielle Ekman Ladru (projektledare) och Tanja Joelsson (medverkande forskare) vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, samt Sofia Cele (medverkande forskare) vid Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet