När jag för många år sedan inledde min yrkesbana som landskapsarkitekt var det i en skog tillsammans med barn. I Filbornaskogen i Helsingborg, en cirka 20 år gammal naturlik plantering, skulle vi arbeta med forskningsprojektet NeighbourWoods om tätortsnära natur. Vi skulle undersöka hur barnen kunde interagera med skogen och vara aktiva i förvaltningen. Min kollega Lena sydde flaggor, vi delade in barnen i grupper och likt ett äventyr i Robinson tågade vi ut i den unga skogen och började skapa platser.

De mindre barnen skapade gläntor genom att ta ned träd. Med såg, sekatör och växtmaterial som vi tog ned blev det på några få timmar underbara små platser. De äldre eleverna i årskurs åtta fick hjälp av parkförvaltningens maskingubbar. Tillsammans med dem tog vi ned större träd och skapade riktiga grillplatser och uteklassrum. När projektet efter några veckor var över tog vi dit kommunekologen, stadsträdgårdsmästaren och parkförvaltningen och barnen presenterade stolt vad de hade skapat.

Jag återvände aldrig till Filborna, men ett par år senare hörde skolans lärare av sig och berättade om skolavslutningen. De äldsta eleverna hade önskat att få ha sin avslutning, inte på skolgården, i kyrkan eller i gymnastiksalen, utan på de platser som de själva fått vara med och skapa. I Filbornaskogen.

Forskningen visar på skogens välgörande effekt på barn och unga. Barn som vistas i skogar med hög biologisk mångfald har ett bättre immunförsvar än barn som inte gör det. I skogen blir leken och samspelet mellan barnen annorlunda. Barn som har svårt att sitta still i klassrummet kan plötsligt hitta fokus när undervisningen flyttas ut i naturen. Jag tänker ofta på den struliga åttondeklassaren i Filborna som strålade när han fick samarbeta med motorsågskillen. Men också på samarbetet mellan barnen där de fick komma överens om vad som skulle åstadkommas. Det blev en handling som knöt barnen till skogen och gjorde skogen till barnens.

De senaste åren har det talats mycket om skogsbad och skogens läkande kraft för återhämtning och stressreducering. Men förutom att se det gröna är skogen också en kravlös fristad. Kanske inte minst för barnen som idag ofta har många krav på sig. Skogen har inga förväntningar och man måste inte prestera. Däremot kan stenen bli en stol, det kullfallna trädet en drakrygg och rönnbären kan bli vackra pärlor på ett strå. I skogen är allt möjligt. Den unga skogen har stor potential att få formas av en yngre generation. Det kan bli ett rum för en fullskalig workshop i att skapa platser. Platser som kan vara antingen av temporär eller permanent karaktär med tillfälliga kojor eller rum som får stå kvar och ge mervärden för både natur och människor.

Idag är Filbornaskogen en skogspark med dammar och grillplatser. Den nu 40 år gamla planteringen har blivit ett välbesökt rekreationsområde för hela staden. Jag tänker på den framsynthet som fanns där på 1980-talet. Det förändrade klimatet medför både mer nederbörd och längre och mer frekventa värmeböljor i våra städer. Med tanke på skogens och trädens förmåga att ta hand om både vatten och att förbättra lokalklimatet behövs skogen även i staden. Den behöver inte vara stor, men den behöver tid att växa och kärlek och omvårdnad för att bli en skog och inte bara en trädplantering. Skogen behöver också vara nära barnen. Så att man kan ha sin skolavslutning där.