Du har arbetat med utveckling av växtmaterial hela livet. Är det några ögonblick eller upplevelser som är särskilt minnesvärda?
– När jag blev tillfrågad att som svensk representant delta i Nordisk Arboretudvalgs expeditionen till Sydkorea 1976 med syftet att samla in frö av växter till arboreta och för att utvidga växtsortimenten i Norden. Att få vandra runt i den fantastiskt rika vegetationen i orörda områden i landets bergsområden var otroligt givande. Med mitt intresse för växters användning, som landskapsarkitekt och lärare i växtmateriallära, kunde jag direkt peka ut potentiellt användbara vackra växter bland denna mångfald i den koreanska floran.

Ett annat stort ögonblick var när jag lyckades sälja in projektet Svenska Frökällor hos Naturvårdsverket. Att få medel för att bedriva verksamheten var från starten den stora knäckfrågan. Eftersom jag fått stöd från Världsnaturfonden WWF för arbetet med de inhemska träden och buskarna, tänkte jag att även Naturvårdsverket, som statlig myndighet borde bidra. Jag ringde upp en avdelningschef som jag kände till från undervisningen på Alnarp och frågade om det var möjligt att de kunde bidra med ett årligt stöd till projektet. Det fanns inga medel, var beskedet. Då bad jag att åtminstone få komma dit och berätta och visa bilder. Och det togs positivt emot. När det gick upp för chefen vilka problem som fanns när det handlade om växtmaterial för plantering i landskapet, blev frågan: ”Hur mycket behöver du?” Sedan erhöll jag medel från både WWF och SNV i 6–7 år.

En fältvandring på Rögle plantskola 1988 hos den skickligaste småplantodlaren Heinrich Valtinat med fler än 100 deltagare blev en riktig höjdpunkt och gav riktig skjuts åt projektet. Det hade varit ett fint odlingsår och i plantskolan stod täta välutvecklade plantbestånd av de arter och frökällor som vid den tiden hade tagits fram i projektet. Vilken känsla att som projektansvarig och den som drev projektet få se vilken kvalitet som kunde utvecklas av det material jag hade tagit fram. Odlingsresultatet, var verkligen svar på tal. Med Heinrich hade jag ett fantastiskt samarbete. Han gav feedback och bidrog till framgången.

En höjdpunkt var också när jag lyckades bjuda in mig till departementen med anledning av att man delade ut bidrag för nya inslag i landskapet, som det hette. Buskage och träd som tidigare röjts bort kunde man nu få medel för att återskapa. Jag hade intervjuat en av personerna bakom upplägget av bidraget och konstaterat att de inte hade förstått vad som skulle planteras, eller rättare sagt, de hade inte förstått att det var viktigt att skriva att växtmaterialet skulle ha en proveniens som medförde att det skulle vara klimatanpassat. I Stockholm fick jag träffa några departementssekreterare och ett antal jurister som efter min presentation förstod att den tänkta naturvårdsnyttan istället skulle kunna ställa till problem i och med att man förde in dåligt klimatanpassat material i den svenska naturen. De enda som vid den tiden producerade inhemska arter med svenska provenienser, var de plantskolor som då medverkade i mitt projekt Svenska Frökällor

Ett annat särskilt minnesvärt ögonblick var när jag satt som åhörare på ett seminarium i Malmö i början av 2000-talet, om framtidens träd. Den norske forskaren Per Ancker Pedersen var en av huvudtalarna. Han berättade att de hade gjort ett försök i Norge med björkar och provodlat två norska och två svenska frökällor. Av de två norska var 30–40% skadade, den gamla svenska, Asarum, var mer än 50% skadat, medan den nya svenska, Julita, var helt oskadad. ” det må väl vara din Tomas”, sa den norske forskaren. Att han i princip kom med samma kommentar när det gällde lönn som de också provodlat, gjorde inte saken sämre. Det var en härlig känsla att sitta tillbakalutad och få sådan cred från en välrenommerad forskare.

Höjdpunkter har förstås också varit när andra har visat uppskattning, som Skogs- och Lantbruksakademin, Gartnersällskapet, Föreningen för Dendrologi och parkvård, Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare med Dalecarlica-priset och nu senast Kungliga Patriotiska Sällskapet.

Du har deltagit i expeditioner för att leta upp och hämta hem växter som tidigare inte fanns på den svenska marknaden. Är det några av dessa växter som du varit med och introducerat som du är särskilt nöjd med?
– Jag har faktiskt bara deltagit i en expedition, den till Sydkorea. Sedan tog pengarna slut och man fick tyvärr inga nya anslag. Men från Korea-expeditionen finns det några växter som jag är väldigt nöjd med och som tagits väl emot, medan några av mina favoriter oförklarligt nog, ännu inte nått ut, trots fina kvaliteter och nästan 50 år utan problem.

Den första som nådde ut var koreansk pipranka Aristolochia manchuriensis, som tidigt fick E-status. Lika okänd för svensk odling var vingfröranka Tripterygium regelii. Piprankan hade jag aldrig tidigare sett och av vingfrörankan endast ett exemplar i det så kallade gamla sortimentet på Alnarp. Klonen TIARA  E, finns sedan cirka 25 år på marknaden. En av landets skickligaste landskapsarkitekter Ulf Nordfjell fick ett exemplar på 80-talet av mig. Den växer fint i zon 6 och är en av Ulfs favoriter. Populär, särskilt hos hemträdgårdsodlare, är också pagodklematis Clematis chiisanensis ´Love Child´  E. En riktig succé blev perennen koreansk plymspirea Aruncus aethusifolius.

En som jag också är riktigt nöjd med är kamtjatkabjörken Betula ermanii KLENOD  E. Det är en låg, flerstammig ganska storbladig björk med gräddvita stammar. Tidiga, rätt negativa kommentarer från några plantskolor, som sett små buskträd av arten hemma hos oss, gjorde att jag startade ett litet förädlingsarbete i syfte att ändra växtsättet med bibehållen karaktär i övrigt. Jag korsade mitt koreamaterial med en betydligt kraftfullare klon från Göteborgs botaniska trädgård och av den relativt enhetliga avkomman planterade jag ett exemplar i vår trädgård. Den fick senare namnet KLENOD och fick helt nyligen E-status och presenterades på ELMIA denna höst.

Två fantastiska trädarter, som ännu inte tagits emot men som jag sett stor potential i, är zelkova Zelkova serrata och bredbladig ask Fraxinus chinensis var. rhynchophylla. Zelkova kunde inte odlas i Mälardalen tidigare. Jag lämnade några zelkovor till Bergianska Trädgården i Stockholm. Några år senare fick jag ett brev från chefen, prof. Måns Rydberg där han utryckte sin glädje över att äntligen kunde få zelkova att växa i Bergianska trädgården. Denna favorit hade han försökt odla många gånger men misslyckats. Denna klon av zelkova, som nu är aktuell, är ett elegant bredvuxet parkträd. Den bredbladiga asken är ett riktigt bra park- och gatuträd, resistent mot askskottsjuka och med en spektakulär höstfärg. I tider med problem bland flera stora träd borde nya odlingssäkra alternativ välkomnas. Mer än 40 års odling utan problem i Uppsala borde vara ett bra utgångsläge.

Du var också drivande bakom E-plantsystemet. Vad var det som gjorde att du engagerade dig i de frågorna?
– Att ta fram bättre klimatanpassat och friskt växtmaterial med korrekt namn, har varit basen i mitt engagemang. I slutet av 70-talet höll jag också på med andra frågar om växtkvalitet och storleksangivelser i växtförteckningar i syfte att få bättre koppling mellan projektering, anläggning och skötsel. Jag var med och startade besiktningskurser inriktade på besiktning av växtmaterial. Jag skrev också, på uppdrag av dåvarande Lantbruksstyrelsen, förslag på nya regler för kvalitetsangivelser för träd, ett förslag som accepterades i sin helhet med ett litet undantag. Senare skrev jag ett motsvarande för häck- och landskapsväxter. Allt hängde ihop med min roll som lärare för blivande landskapsarkitekter. Jag kunde inte acceptera att studenterna som nyutexaminerade skulle få sina projekteringshandlingar, särskilt växtlistor och markbyggnadsbeskrivningar, bortfuskade på grund av den okunskap och det slarv som då rådde på marknaden. Om det skrev jag ett ”brandtal” till hela branschen på ett mittuppslag i tidskriften Utemiljö 1979.

Mitt arbete med växtutveckling startade jag med projektet Svenska Frökällor i början av 80-talet. Det handlade inte bara om arbetet med växterna, utan nästan lika viktigt har varit att sprida information om projektet och växterna. Och där har jag inte legat på latsidan. Det har blivit bortåt 100 egna artiklar i de viktigaste branschtidskrifterna fram till nu, intervjuer och deltagande i mässor, särskilt de första 10–15 åren.

Sedan gäller det att få med producenter och användare på tåget. Det är då ett system måste utvecklas och det gör man inte själv. Nils Andersen, vd för Splendor plantskola, har varit den stora organisatören i framväxten av E-plantsystemet, med sin gedigna kunskap om plantskoleodling, svensk och internationell plantskola samt organisationsförmåga. Allt har hållits ihop av ett välfungerande enmanskansli med den skickliga och noggranna verksamhetsledaren Gunnel Holm.

E-systemet är snart 40 år och löper på. Flera länder tittar avundsjukt på vår verksamhet.

Utöver att du driver egna firman Gröna Råd Växtkonsulter AB med din fru, Maj-Lis Pettersson, så är du också rådgivare för Movium. Vad är det som gör rådgivarrollen så spännande och intressant?
– Eftersom jag har varit så intresserad och nyfiken att lära mig om växter, växters utveckling och användning, åtminstone från gymnasieåren genom att själv odla och läsa om växter, har jag byggt upp ett kunnande. Fullärd blir man aldrig. Som universitetslärare med många vetgiriga och intresserade studenter under nästan 40 år blir man lite av rådgivare vid ritborden och hjälper dem att komma fram till välfungerande lösningar. Man både svarar på deras frågor och ställer utvecklande frågor för att de själva skall komma på bra lösningar på ofta komplexa frågor. Eftersom jag tidigt specialiserade mig på växtkännedom och växtanvändning har jag också ofta anlitats av professionella kontor, oftast de mest ansedda. Min fru Maj-Lis har sin specialitet i odling och växtskador/växtskydd, så vi kompletterar varandra väl. Ibland räcker en bild för att ge ett klarläggande svar men ofta måste man skapa en bättre förståelse genom att ställa utredande frågor till frågeställaren. Ofta utelämnar frågeställaren omedvetet viktig information. Vi gillar båda detta ”detektivarbete” och det är självklart härligt när vi kan lösa problemen samtidigt som man kan bygga på sin egen erfarenhetsbank.

Som avslutning, vilken fråga önskar du att du skulle få i din rådgivarroll? Och vilka växter önskar du att få se mer av i våra svenska städer?
– Kan man lite på zonkartan?

Ja, det är en relevant fråga i dessa tider med stora klimatförändringar. Det märker jag själv i vår trädgård under de mer än 40 år vi bott här. Zonkartan som skapades under första hälften av 1900-talet har haft stor betydelse för odling, framför allt av fruktträd och andra vedartade växter. Zonernas relevans styrkte redan den legendariske växtbiologen Einar Du Rietz på    1930-talet. I en nyligen publicerad studie, av forskaren Emily Hartop, visas att zonkartan även har relevans för insekter. Så zonkartan är fortfarande högst relevant.

Jag brukar, halvt på skoj, säga att så länge som Golfströmmen inte ändras i läge och styrka, så länge bergen och sjöarna ligger där de ligger, kommer förhållandena mellan zonerna vara i princip desamma. Det som däremot ändras är de enskilda växternas reaktion för de nya klimatiska förhållandena. De flesta odlade växter verkar reagera med att kunna odlas i områden med högre zonangivelse och där finns en stor angelägen uppgift att revidera zonangivelser för plantskolesortimentets växter och det borde göras med 30–40 års intervall, särskilt om förändringarna i klimatet fortsätter.

Jag har inget önskemål att se någon speciell art eller sort mer i städernas planteringar i framtiden. Det jag istället vill se är välfungerande och välmående planteringar. Nyfikenhet och experimentlusta måste uppmuntras. Jag vill också se nationell uppföljning av planteringarna så att framtida planteringar skapas med ännu bättre förutsättningar.

Vi måste också lära oss att bygga marken för planteringar bättre i städerna. Nu presenteras nya lösningar med 10 års intervall, utan relevanta utvärderade förstudier. Det är inte uthålligt. Satsa på markbyggnad för stadsplanteringar! Följ tyska exempel från bland annat Hannover!

Berättat för Anders Rasmusson