Jag drack mitt livs första folköl på St Hans Backar. Det var vår, jag gick på högstadiet och vi hade samlats några vänner från klassen. I en sänka, mellan två buskage, delade vi på en sexpack Norrlands guld. Inte tänkte jag då på att vi satt på ett berg av sopor.

St Hans Backar ligger i norra Lund och beskrivs av kommunen som ett dramatiskt landskap av kullar och dalgångar. Det är stadens största park, högsta punkten är 86 meter över havet. Att det är en dramatisk höjd med stans bästa pulkabacke säger något om hur platt den omgivande Lundaslätten är.

Mellan 1947 och 1967 var detta Lunds soptipp. Några år senare täcktes soporna med matjord och lera och en park anlades. Av avfall skulpterades ett rekreationsområde fram.

Någon mil bort ligger en annan exotisk plats som även den rymmer starka minnen från min tonårstid. Dalby stenbrott. Bara namnet i sig kittlade. Det är ett nedlagt stenbrott fyllt med badbart vatten. Man kunde hoppa från höga klippavsatser om man ville imponera. Överallt var det så djupt att det inte gick att se botten. Det fanns massor med historier om bilvrak som låg på botten och människor som drunknat. Ingen visste hur djupt stenbrottet var. Det kändes nästan som att vattenmassan expanderade under en, vad som helst kunde finnas där nere i djupet. Inte tänkte vi då på att vi badade i resterna av en industri.

”One man’s trash is another man’s treasure.”

Som landskapsarkitekter är vi väl tränade i detta sätt att tänka? Att bygga vidare på det som redan finns, att utgå från platsen. Idén om tabula rasa, det oskrivna, blanka bladet där vad som helst kan hända, har väl aldrig ingått i landskapsarkitekturens vokabulär?

Jag minns att jag som student en gång ville prova det. Det verkade finnas en frihet där. Att börja en gestaltning av en plats i mitten och inte alls förhålla mig till det omgivande landskapet, historien, kontexten, och sen jobba mig utåt. Att gestaltningens logik inte skulle bero på omgivningen utan komma enbart från sig själv. Men det var ju helt omöjligt. Ingenting blev meningsfullt. Jag satt och skissade på den där oberoende mitten hur länge som helst. Det blev tveklöst mitt sämsta projekt.

Världen är full av sopberg som blivit parker. Nyöppnade Freshkills Park på Staten Island, USA, beskriver sig som den största parken i världen byggd på sopor. I Seoul finns sedan 2002 World Cup Park, en soptipp som byggdes över för att sanera staden inför världsmästerskapen i fotboll. I Virginia Beach, USA, ligger ett grönområde med det humoristiska namnet Mount Trashmore Park.

Det finns något lite spännande med sopbergsparkerna. Det är ju som att ha picknick ovanpå en framtida utgrävningsplats. Här kommer, om kanske tusen år, arkeologer att gräva runt för att få reda på vilka vi var.