Det råder ett uppsving för gröna skolgårdar utifrån nya argument, nämligen klimatförändringarna. Paris driver sedan 2018 sitt projekt Oasis, där man förvandlar 30 skolgårdar varje år – det finns 700 skolor i Paris. Skolgårdsutvecklingen är ett sätt att motverka urban heat islands. Det globala nätverket för skolgårdsutveckling ISGA, International School Ground Alliances, har nyligen publicerat en klimatdeklaration. Även Stockholm har av klimatskäl startat ett utvecklingsarbete för gröna skolgårdar.

Skolgårdsfrågan blev stor i hela Sverige i början av 90-talet tack vare det nationellt finansierade projektet Skolans uterum. Projektet samlade stora delar av Organisations-Sverige med dåvarande civilminister Inger Davidson som ytterst ansvarig. I projektet, som pågick 1992–94, utvecklades skolgårdar från Veberöd i söder till Kiruna i norr för att inspirera skolor i den egna regionen. Förutsättningen för att få ekonomiskt stöd, och bli en av de tiotalet utsedda ledstjärnorna i utvecklingsarbetet, var att föräldrar, barn och skolans personal själva utvecklade skolgården utifrån ett bestämt tema – på alla skolor som deltog i projektet fanns en stark förankring till platsen, lokala förutsättningar och geografiskt läge.

Sverige hade ratificerat barnkonventionen 1989 och barn ska, enligt artikel 12, vara med och påverka och utforma sin egen miljö. Vid Riokonferensen 1992 (ECO-92) skrevs särskilda konventioner om vikten av att gynna och stärka den biologiska mångfalden. Efter ECO-92 ökade miljöengagemanget avsevärt i hela världen. Båda argumenten, barns medinflytande och ökad biologisk mångfald, hamnade i fokus för utvecklingen av gröna skolgårdar.

Att värna om barnets bästa, det vill säga ge fysiskt utrymme och lyssna till deras röster, har tyvärr inte stått högt i kurs i fysisk planering i en tid då ekonomiska argument är helt styrande. Men sedan fem år är barnkonventionen lag i Sverige, vilket återigen skärper frågan. Klimatförändringarna, det vill säga miljöfrågan, är det helt dominerande argumentet för global urban utveckling. Det gör att barns miljöer faktiskt hamnar i fokus och ses som en viktig del i stadsväven. Äntligen!

Tack vare klimatargumenten får barn en bättre miljö i förbifarten, kan det se ut som, vilket inte är särskilt upplyftande. Man får aldrig glömma att skolgården/ förskolegården är den miljö där barn har en chans att utveckla starka band till olika platser och få en egen känsla för vad natur och djurliv betyder. Där läggs grunden för en empatisk inställning och ett äkta engagemang för naturen, oss själva och i förlängningen hela planeten. Man kan aldrig lära sig älska, det måste komma ur en egen upplevelse. Skolgården är och förblir i första hand barnets frirum, det vill säga en plats för lek och upptäckarlust, och det är därför skolgården måste vara rik på innehåll. Med hjälp av nya argument kan vi äntligen se att barns miljöer är en viktig del av stadens grönstruktur eftersom detta är att ta barnets bästa på fullt allvar.

Engagemanget för barns utemiljö förde mig en gång i tiden till SLU Tankesmedjan Movium. Här har jag fått vara med om att starta Tidskriften STAD. Nu är det dags för mig att sätta punkt och säga adjö till en fantastisk tid som chefredaktör för en tidskrift som tar världens frågor på allvar, och gå vidare in i en frilansande pensionärstillvaro. Tack för mig!