Under Malmöfestivalen i slutet av sommaren bjöds barn in till att markera ut sina favoritplatser på en satellitkarta. Aktiviteten var ett sätt att bland annat stärka barns känsla av delaktighet och tillhörighet i staden.

– Övningen öppnar för viktig kunskap om hur barn förstår, upplever och relaterar till stadens rumsliga strukturer. För många barn är kartor inget självklart sätt att visa hur de ser på sin omgivning. Genom samtalen som uppstår under övningen blir det tydligt att deras sätt att förstå plats ofta är knutet till kroppen, till upplevelser i stunden och till hur de rör sig – snarare än till något som bara går att visa på en karta, säger Amanda Gabriel, hubbkoordinator på SLU Urban Futures, universitetsadjunkt i miljöpsykologi samt ledare för kursen Outdoor environments for Children and Youth vid SLU.

Hon betonar att aktiviteten inte bara är ett sätt att identifiera vilka platser som upplevs som betydelsefulla, utan också en process som synliggör skillnader i rumslig förståelse och tillgång till representationsverktyg.

– Övningen hjälper både forskare och stadsplanerare att bättre se världen ur barns perspektiv, som ofta skiljer sig från de vuxnas sätt att tänka när det kommer till planering och stadsutveckling.

Vad föredrar barnen?

Platserna som barnen valde speglar en bred variation av miljöer:

• Klassiska platser som Folkets park, Ribersborgsstranden, hästhagar och idrottsarenor återkom ofta, vilket visar att äldre och välkända miljöer fortfarande har en stark attraktionskraft.

• Temalekparker – där lekredskapens utformning och variation verkar särskilt viktiga.

• Inomhuslekland i köpcentrum – ofta kommersiella och avgiftsbelagda.

• Malmöfestivalens barnland – visar att barn ofta relaterar till platser i nuet och sin direkta närhet, något som stödjs av forskningen.

Förutom att markera ut sina favoritplatser på en karta fick barnen möjlighet att plantera örter och tillverka fröbomber, vilket möttes av blandade reaktioner.

– En viktig insikt var barns ofta begränsade och ibland ambivalenta relation till naturen och dess material. Somliga barn beskrev kontakten med lera och jord som äckligt eller busigt, medan andra saknade tidigare erfarenhet av att röra vid sådana material. När barnen väl fick plantera och leka med jord observerade vi att flera ändrade inställning – från obehag till nyfikenhet och glädje, säger Amanda Gabriel och fortsätter:

När naturen känns främmande

– Detta berör ett fenomen som inom forskningen kallas biophobia – en känsla av distans eller till och med motvilja mot kontakt med naturen. Studier visar att detta kan utvecklas i samspel mellan graden av naturkontakt, medfödda biologiska egenskaper, kulturella föreställningar och individuella erfarenheter. Särskilt har brist på positiva naturupplevelser under barndomen pekats ut som en riskfaktor för att senare utveckla negativa känslor gentemot naturen.

Ett sätt att inspirera barn till lek med naturen och dess material är genom så kallade lekotoper, multifunktionella grönytor där biologisk mångfald och ekosystemtjänster möter barns lek. Sådana miljöer kombinerar skugga, dagvattenhantering, biologisk mångfald och kreativa lekytor – och gynnar både barnens utveckling och stadens hållbarhet.

– Barnens erfarenheter bidrar till att skapa mer inkluderande, levande och rättvisa stadsrum. När vi väver in deras perspektiv bygger vi inte bara bättre städer för barn, utan för alla, avslutar Amanda Gabriel.