Trots uppmaningar från MSB om att förbereda mig inför eventuella krislägen måste jag erkänna att jag inte har gjort den läxan särskilt bra. I samband med krigsutbrottet i Ukraina köpte jag en vevradio och några vattendunkar, men där tog det stopp. Jag tillhör helt klart den naiva skara som tar för givet att butikshyllorna alltid är välfyllda, att logistiken fungerar som den ska och att betalningar löser sig med ett snabbt blipp på mobilen.

Så hur skulle jag agera om hyllorna plötsligt ekade tomma? Var skulle maten komma ifrån om kriget eller krisen faktiskt kom? Mina morföräldrar bedrev jordbruk när jag växte upp, men i dag känner jag ingen som skulle kunna förse mig med några större mängder mat. Kanske skulle jag kunna tigga till mig ett par zucchinier från vänner med gröna fingrar och kolonilotter, men varken jag, min man eller våra hungriga tonåringar blir mätta på donerade grönsaker.

Vi är knappast ensamma om att ha kapat banden mellan stad och land. I dag bor majoriteten av Sveriges befolkning i städer, och många har varken släkt eller markkontakt att luta sig mot. En kris i dagens Sverige går inte att jämföra med första eller andra världskriget. Att förvandla parker till potatisåkrar räcker helt enkelt inte i dag när 75 procent av befolkningen är stadsbor – i Stockholm innebär det en miljon munnar att mätta.

Stadsodling lyfts ibland som ett sätt att göra våra städer mer självförsörjande på grönsaker, frukt och bär. Flera av skribenterna i detta nummer betonar att odling i staden inte kan försörja en hel befolkning, men att den bidrar med andra värden som kan vara avgörande i kris. Stadsodlingen i Karlstads kommun är ett exempel på initiativ som både stärker kunskapen om odling och de sociala banden mellan deltagarna. Att kunna odla är bra i ett krisläge – att kunna odla tillsammans med sina grannar är ännu bättre.

Livsmedelsberedskap diskuteras ofta utifrån ett nationellt övergripande beredskapsperspektiv där lagerhållning, försörjningsstrategier och förvarets roll står i centrum. Men hur ser det ut i skolköken som måste servera lunch även när leveranser uteblir eller i lokala butiker där hyllorna gapar tomma efter bara några dygn? I det här numret har vi valt att rikta särskilt fokus på livsmedelsberedskap i städer utifrån kommuners roller och ansvar. Där skrivs beredskapsplaner, kravställs upphandlingar och görs prioriteringar mellan bostäder, odlingsytor, lagerhållning och infrastruktur.

Samtidigt arbetar många städer i motvind, med begränsade resurser. I takt med att beredskapsfrågor klättrar upp på agendan riskerar hållbarhetsarbetet att hamna i skymundan när ytterligare en fråga adderas till listan som tjänstemännen ska hantera inom sin yrkesroll. Men måste det verkligen vara så? Går det inte att hålla flera perspektiv levande samtidigt? Och är inte just hållbarhet ett fundament för beredskap?

I detta nummer visar forskare, praktiker och studenter – framtidens samhällsplanerare, experter och beslutsfattare – att livsmedelsberedskap inte bara handlar om vad vi har hemma i skåpen, utan om vad vi skapar tillsammans. Det ger hopp – även för oss som fortfarande bara har en vevradio och några vattendunkar i förrådet.

KARIN MONTGOMERY, CHEFREDAKTÖR STAD