Många stadsbor har dåliga kunskaper om hur mat blir till, och den som inte vet hur maten hamnar på tallriken kommer troligen inte att fatta särskilt kloka beslut om livsmedelspolitiken. Det har vi sett ganska många exempel på redan. Men på senare år har något hänt. Det tas initiativ till stadsodling, takterrassodlingar och vertikalodlingar. Reko-ringarna växer, odlingstips delas friskt i sociala medier och snygga foton på frodiga tomatplantor visas på Instagram.

Satsningarna på mat i staden får mycket uppmärksamhet och pengar, särskilt när något kallas ”food tech”. Det är tacksamt att raljera över detta engelska begrepp, och det är naturligtvis helt korrekt att framtidens livsmedelsförsörjning inte är avhängig av vare sig högteknologihus med integrerad insektsodling eller av några pallkragar med bladgrönsaker i socialt utsatta områden. Men jag vill ändå hävda att allt som ökar kunskapen bland stadsbor om hur mat blir till är bra.

För det första: Kunskap om odling behövs vid en verklig kris. Nuläget går inte att jämföra med andra världskriget, läs mer om detta i Ingrid Peterssons krönika på sidan 20 i detta nummer av Tidskriften STAD. Då hade de flesta stadsbor fortfarande släktingar som bodde kvar på familjegården. I dag är de banden kapade, inte bara för alla dem som har kommit till Sverige från andra länder, utan även för de flesta som har vuxit upp här.

Kunskapen behövs
För det andra: Att samlas kring mat, såväl odling som tillagning, är en viktig del av den sociala beredskapen. Mat är ett socialt smörjmedel. Om man har odlat ihop i mikroskala, så går det enklare att skala upp i kristider. Liksom den gemensamma måltiden skapar den gemensamma odlingen en känsla av samhörighet som kan överbrygga klyftor och konflikter.

Låt oss inte för den sakens skull glömma det som alltid har varit viktigast för att trygga matförsörjningen i städerna – logistik och marknader. På gott och ont har vi byggt upp avancerade transportsystem med stora mellanlager. Fyra femte delar av den frukt och de grönsaker som vi äter i Sverige passerar Helsingborg med omnejd. Det är lätt att tänka sig vad som skulle kunna hända vid ett giftutsläpp eller en radioaktiv läcka i Helsingborg. Alternativa transport- och lagringsplatser behövs.

Dessutom behöver vi säkerställa marknadsplatsernas funktion. Det senaste året har jag vid flera tillfällen upplevt att kortbetalningsfunktionen inte fungerat när jag handlat mat. Någon tydlig plan, mer än att vänta tills anslutningen åter hade etablerats, fanns inte hos butikskedjan. Detta förhållningssätt fungerar inte i framtiden.

Olycklig polarisering
Vi behöver också utveckla alternativa system för att säkra städernas matförsörjning. Alternativa ska inte tolkas som att de nödvändigtvis behöver vara småskaliga och lokala. Det är nämligen en fälla att tro att allt blir bra bara för att det är lokalt. Att en särskild geografisk skala skulle avgöra matens kvalitet är ju faktiskt ganska orimligt. Att förlita sig på att internationella varuflöden alltid fungerar är också naivt, det har vi om inte annat lärt oss under pandemin och krigsutbrottet i Ukraina.

I de flesta rika länder finns en olycklig polarisering mellan de som förordar storskaligt och globalt och de som förordar småskaligt och lokalt. Parallella system måste få existera sida vid sida om vi verkligen ska få robusthet i livsmedelssystemet. I stället för att fastna i motsatsparet storskaligt-småskaligt är det bättre att reflektera över vilka skalor som är smarta och kan komplettera varandra. Här finns mycket att lära av internationella samarbeten. Våra kollegor i Ukraina har massor av erfarenhet av att ställa om på kort tid.

Relationen stad och land
SLU:s globala nätverk av forskare sam arbetar redan över landsgränser i projekt om att utveckla mat från ett stadsperspektiv. Projekt i Sydamerika, Afrika, Sydostasien och på många andra platser ger inspiration att pröva andra vägar än de vi hittills har testat i Sverige, många utmaningar är förvånansvärt lika över landsgränserna. Det är mot den bakgrunden som jag vill trycka på behovet av en mångfald i forskning och utbildning om mat och stad. Vi får inte fastna i interna diskussioner om vad som är mest effektivt.

Däremot behöver vi ständigt kritiskt reflektera över vart olika vägar leder, och vilka värden olika lösningar kan skänka. Dessutom bör vi försöka återskapa de relationer mellan stad och landsbygd som var självklara för ett par generationer sedan, men som i dag är skadade. Jag skulle också gärna se ett ökat samarbete mellan praktiskt verksamma, forskning och industri. Mathantverkare och kockar är vana vid att improvisera och att snabbt hitta alter nativa råvaror och tillagningsmetoder när något tar slut. Denna förmåga borde tas tillvara också i storskalig produktion.

HÅKAN JÖNSSON
Koordinator för satsningen Food and Cities som drivs av framtidsplattformarna SLU Future Food och SLU Urban Futures