Det finns många talesätt som uttrycker upprinnelsen till kreativitet, till exempel ”Nöden är uppfinningarnas moder”. Likaså brukar man säga att det är sunt att ha tråkigt ibland; det är då man överlämnar sig åt sin fantasi. Det behövs helt enkelt lite stiltje i vår överstimulerade och pockande tid – ja, kanske ren och skär leda – för att väcka fantasin. Människan är ju i grunden kreativ, fiffig och påhittig. Nyfikenhet och utforskarlusta är den sanna drivkraften hos det lilla barnet, som inte önskar annat än att kunna dra undan förlåten och blotta livets mysterier.

”Man tager vad man haver” lär ju Cajsa Warg aldrig ha skrivit. Men hon får alltjämt stå som citatets upphovskvinna trots att hon aldrig skrev just så utan ”Man tager, om man så hava kan” i sin vitt spridda och till flera språk översatta kokbok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber. Den publicerades 1755 och var någonting alldeles nytt i sin genre. Detta var inte bara en kokbok, nej Cajsa Warg – som arbetade som husmamsell i välbeställda hushåll i Stockholm – delade också med sig av sin kunskap i husliga sysslor som färgning, brännvinsbränning och ljusstöpning.

Cajsa Warg föddes 1703 i Örebro, och kanske är det som kommit att bli innebörden i de förvrängda orden – det vill säga att om man saknar det man behöver får man helt enkelt ta det man har och göra en dygd av det – som man följer i Örebro än i dag. Eller kanske rättare sagt följer på nytt när staden gestaltar sina parklandskap för lek och rekreation. Att ta det man har betyder i Örebro att konsekvent låta tidigare använt, sparat material, som haft en viss funktion i ett tidigare sammanhang, återfödas och få en ny roll i en helt annan kontext. Det nya landskapet skapas till största delen på plats i en kreativ process. Man gör det som man upptäcker blir bäst och behövs just där och då, på platsen. Detta skapar en egen estetik och kvalitet. Precis som Cajsa Warg, som var ytterst medveten i sina val av de råvaror hon använde för att behålla kvaliteten. Om Örebro parkförvaltnings alldeles speciella metod att formge landskap berättar vi i det här numret av STAD med temat återbruk.

Den svenska byggsektorn står för en femtedel av alla klimatutsläpp i Sverige. Byggsektorn inkluderar även byggande och anläggning av offentliga rum som gator, parker och torg. Att minska resursuttaget och materialanvändningen, minimera schaktning och långväga transporter är viktiga åtgärder för att Sverige ska minska sina utsläpp. Inom arkitekturen har återbruk och ombyggnad därför blivit en viktig del av hållbarhetsarbetet, men vad betyder det för landskapsarkitekturen? Återanvändning har förstås alltid skett, till exempel av gatsten, parkbänkar och lekutrustning. Men landskapsarkitekter är, precis som husarkitekter, vana vid att kunna detaljprojektera en park vid skrivbordet med bestämda material som finns i kataloger.

Ett bra sätt att åstadkomma minskade klimatutsläpp är att återbruka det som finns till hands där man är, det vill säga lokalt. I det sammanhanget är det estetiska värdet något att verkligen räkna med. Utformningen av platser och landskap är viktiga. Vi har nog alla en särskild plats i världen som vi älskar och där vi kan finna oss själva, ja känna oss som ett med platsen. Av egen erfarenhet vet vi alltså, och nu visar forskare detsamma, att det som talar till alla våra sinnen, det vill säga det som är estetiskt tilltalande, det vill vi också värna om. Det estetiska är nära förbundet med kvalitet, vilket i sin tur leder oss till ett hållbart handlande.

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD